jag tror att monstret under sängen vaknar om natten
att det bänder upp min mun och sliter hål i mina vener
för varje morgon är jag tydligen lite blekare

men det är så mycket mer än det

jag står likgiltig inför den nakna sanningen
att allting lever men ändå är dött
och på sätt och vis är det uppenbart
hur redo vi (jag) är att fallera
för på havets yta är ringarna vackra
men du (vi) är ovetande om bottnens mörker

jag fumlar efter svar i ett rum utan väggar
miljarder/tusentals/några andra är här med mig
deras vilsna händer trevar sig in i varandra
de slår ett lås om den andra och döper det till ”kärlek”

tro mig,
jag vet

…

tågen susar förbi där jag står på perrongen
alltid i sista minuten men ändå lite för sent

det pratas om att bara de starkaste överlever
men världen är tillräckligt full av halvgudar
som inte ens kan styra över sig själva
och svart blir vitt
och varken eller är rätt
och jag hör bara skräckslagen fågelsång omkring mig

”jag skakar obehaget av mig
det faller till marken, liksom kryper ihop
visar tänderna som inte längre biter”
eller hur det nu var med det

samma gamla människor
samma gamla tankar
och jag är ändå bara 19 år

…

allting blir potentiella hot eller återvändsgränder
jag är inte ens bekväm i mitt eget skinn
efter solsken kommer regn
eller
fick jag livet om bakfoten nu?

minns hur dina fingrar målade vågor på min arm
vi lever i tysta nätter där varje andetag blir en storm inombords
och varje natt är 8 timmar lång
jag bokstaverar långsamt ditt namn
A L D R I G

allt blir plötsligt överväldigande
jag tar till flykten/springer ut i natten
och det är självklart vackert men samtidigt
så fruktansvärt jävla tragiskt
för ingen av oss hör hemma här

…

vi väntar och ser vad som aldrig blev av
till soundtracket av en insiktslös generations protester
mot världen, livet, varandra och atomerna som utgör oss
vänder skamsen bort blicken från alla gränser som dras
jag tänker tyst för mig själv
att vi fan är skyldiga varandra mer än så

så jag försöker att inte låtsas om den ångestfyllda medvetenhet
som hela tiden drar mig i handen
och lite ödesmättat undrar om vi är framme snart
jag kastar en sista blick ut i natten
det är en så vacker kväll
andas in, skälver till
"älskling, kom och förgör mig"
förr eller senare brinner vi ändå ut