försöker förstå,
kämpar för att greppa
men mina små händer räcker inte till

en förkrossande katastrof som alla andras
tiden går, alla blir bättre
de rusar förbi, går vidare
lever sina liv
medan jag knappt tar mig ur sängen

'allt är lugnt, det är som det är, sådant händer'

...

jag tappar fattningen och hoppet om vartannat
övergiven, uppgiven hela tiden
men även om jag saknar dig
vill jag inte ha tillbaka dig
för allt är förstört
vi fick vår enda chans
och det är nog det som krossar mig

trodde jag var härdad
trodde det skulle gå
fast besluten att jag älskade dig ändå

'lyckas du bli lycklig om vi gör så här?'

...

trevade runt efter någon halv 4 i fredags natt
och jag har nog aldrig riktigt känt mig så ensam
som när jag till slut tackade nej

men om jag är vaken tillräckligt länge
så kanske du tynar bort,
lite till,
trots att du försvann för länge sedan

...

vi var minnen
vi var ögonblick
vi pulserade i varandra
och vi skulle aldrig dö