... handlar oftast mer
om sånt som sker
och i och för sig
är väsentligt
men bara om
det påverkar oss själva ...

... i den vardag
vi lever i här och nu ...

Men vi engagerar oss
även i sånt som
bidrar till att vi
ökar våra möjligheter
till att få känna inklusion ...

- Vad det sedan är
spelar mindre roll ...

Sedan må världen i övrigt
befinna sig i
akut katastrofläge
med krig, svält och vara på väg
mot fullständig undergång ...

... men så länge det ej
inkluderar någon vi känner
såsom landslikar,
nära och kära samt vänner ...

... fortsätter vi våra  liv
utifrån våra invanda
mer individuellt anpassade
intresse-styrda perspektiv  ...

Att vi som människor
allt som oftast fungera så
är ju någonting
även jag måste acceptera
som i det närmaste självklart ändå ...

... Men det jag har
lite svårare att förstå
är när vi information får
om saker och ting
som pågår
här och nu runtomkring
vilket påverkar oss var och en ...

... så verkar det som om
de allra flesta av oss
låtsas som om ingenting
och istället avleder vår uppmärksamhet
till sånt som vi är mer trygga i
att tänka på och prata om  ...

När sedan verkligheten
obevekligt likväl tränger sig på
och vi inför fullbordat faktum står ...

... söker vi i första hand
finna den gruppering
som bäst uttrycker
vår uppkomna frustration
och 
uppgivenhet i aktuell situation ...

Vad krävs det
för att fler av oss 
ska börja visa verkligt engagemang
inför det som händer och sker ...

... och eller
åtminstone börja lyssna
och ta till oss 
av den information vi får
idag som igår?

- Eller för att vi
åtminstone ska reagera
och inte bara blunda
för det vi själva ser ...

Vi är alla fria
att göra vad vi vill
och tänka och tycka
precis vad vi vill ...

... En frihet
vi har som ingen 
vare sig
har rätt att frånta oss
eller tvinga oss till ...

- Men om vi fortsätter
att avgränsa vårt engagemang
och intresse för det 
som i vår omvärld händer och sker ...

... blir det kanske snart en frihet
vi nu har
men som snart ej längre
existerar mer ...