Om inte allting var så svårt

om inte känslan var så vag

om inte skammen var så djup

om inte lusten var min lag

om inte nära var för nära

för ensam är jag van 

om inte rädslan födde tvivel

och ängslan tvivlets barn

då fick ögon möta nåden

det är att få bli sedd

och leendet besvaras

med mening, udd och bredd

då skulle hoppet växa

som maskros i mitt bröst

och trycka undan tvivlet

få längta efter tröst 

då skulle vi nog våga 

att sitta tyst ett slag

och bara vara nära

och andas du och jag