Bland nakna ungskott och slyn
som taniga pekdon mot skyn
syns mellanrummen långt
som en brist och något trist

Där ovan krontunga furor
med kraftfulla stammar
oerhörda, oberörda -
och den bleka solen
som nu skärper tonen
och gör spotlight
av sin tvekan

Som artist på scen
en trast på sin kvist,
men solot blev kort;
grenen gungade
när trasten flög bort

Sen tystnaden som pinsam
och tomheten däri;
småkallt kritisk
drar vinden förbi

Men med vinden
som tysta applåder
vajande slyn,
vinkar i vinden
handlöst och hoppfullt
som vore det till trasten
i skyn.