Den enda du lurar är dig själv,
alla andra kan se.
I dina ögon syns det du gömmer,
en strimma av rädsla i ditt sätt att le.

Är det viljan att bli hörd,
önskan att någon ska vara din röst...
är det vad som får din blick att vekna?
Jag kan se att du skriker men din stämma är alldeles tyst.

Jag vill bli lurad, vill undgå det jag egentligen ser,
att du kippar efter andan och snart inte vill orka mer.
Vi vet att det kommer vara tyst,
att det är enklast så.

Och du fortsätter att le framför krypterade ord.
Jag slukar chansen att bli fri och sekunden av närhet är förbi.