Timmar i hans sällskap, för låtsad tvåsamhet,
för minuter av bekräftelse. Han är blind, jag döv,
mest på det inre örat.
Men vi spelar vidare, han med sin röda flagg i topp
och jag i hopp om att bli sedd.

Hans lust styr vår resa, den jag tagit i sista minuten.
Vad trodde jag egentligen skulle ske?
Att en romantisk komedi blev min verklighet
och allt föll på sin rätta plats...?

Det finns ingen rätt plats. Det existerar ingen rosa
och konstant verklighet. Nej, allt flödar i en rörelse kring
mina utvalda steg, jag har makten...
Och ändå sträcker mina händer fram sin insida.

Ta min kropp och förbruka mitt innersta, slit mig med din hälsa.
Ät mig rå med dina starka händer och glödande ögon,
dom som skrämmer mig.
För jag har givit upp, slutat leta efter du som inte finns,
du som skulle bära mig.

Till döden skiljer mig åt.