Vad du sätter igång i mig... när du går där intill, så nära det är möjligt att promenera, utan att krocka men gärna för att snudda. När du stannar upp vid en blomma, plockar den för mig att ta ur din hand, för den dimper inte ner hos mig, den överlämnas i ultrarapid. Och inuti mig rusar bubblor i ådrorna, det känns som jag ska lyfta när som helst. Och jag ser, utan att se, att du känner det du med.

Det skriker inuti mig, som ett skenande tåg som vräker sig fram och vid vilken sekund som helst kan spåra ur! I beslutet av en tusendels sekund har jag simultant lyft min blick mot din, klivit in mot din kropp, släppt blomman för att istället ta din hand, länka mig till dig, och lutat mig fram mot dina varma läppar. Mjukt och elektriskt.

Men nej, det är bara i tanken det skett, scenariot av att jag låter mig själv spåra ur. Jag väljer istället att låta vågen av kolsyra lägga sig, att vara still tills stunden är förbi och du har släppt taget om blomman. Jag tänker vänta, jag väljer tålamod, hur svårt det än är för ett ånglok som mig. Så väljer jag mer tid, för din och min skull, för att det är bättre på sikt, ännu bättre än kortlivade bubblor i en sekunds explosion.

Mitt steg är luftigt när vi vänder oss tillbaka mot stigen och nästa blomma. En dag kommer vi kyssas, det vet jag. Jag ler inåt, mot mitt hjärta, bakom ditt steg, på vår väg framåt.