En ny väg
en ny korsning
Skyltad med nya namn
pekandes ut mot ingenting
ser bara jord
bruna fält
separerade av smala stråk
något av dem är mitt
att gå.
Men jag kan inte
knäet är svullet av ovilja
foten öm av rädsla
hjärtat ropar dämpat
under min tro på
den enda vägen att gå.
För jag kan inte stå
kvar vid ett vägskäl
i en tystnad av
bruna fält
som alla andra lämnat.
Jag vänder huvudet upp mot skyn
blått men ljudlöst
tröstlöst
öde.
Och innanför mitt bröstben
känns en knackning
ett liv
mitt liv
det ekar upp i mitt huvud
”du vet, bara du kan veta”.
Jag tittar ner på mina fötter
står som rötter
vända bakåt
varifrån jag kom.
Hur börjar jag om?
Jag var här
för ett år sedan
precis här.
Vad är det du ber mig om?
Gud finns i mig
sägs det
och jag vill tro
att jag kan tro
men utanför min kropp
finns endast ensamhet
ingen som vet
eller kan följa
ta min hand
och guida.
Av egen kraft
för egen maskin
under min piska
igenom all smärta
svärta
skräck
och kyla
ingen idé att yla
bara stå eller gå
igenom uppländsk lera
gå för att gå
ensam är du ändå
så gå
skapa nya spår
oavsett hur det känns
ovissheten kan bli en vän
på vägen
jag valde
vid vägskälet
som sade
"jag har inte heller någon aning".

Kom hjärtat,
jag håller din hand.