Bryt ditt kött i tusen bitar,
bryt det löst om våren, låt
Sippra upp ditt ljusa väsen
på vassa gräset du rullar om.
Så somrigt fläckar det linnet ömt.

Famna hästens varma språk,
där i hörnet av utopin och ånga.
En varsam kniv.
Och regnet föll inunder iris backar.
Vart de vände kände huden,
som röt ut djupa ytors glans.

Färgat var solglaset på kant,
Tomt.
Ur sandarens många drag -
ett riv som lade mönstret högljutt,
snärjde pigmenten likt en sjal.
Så nära köttet,
det som brann.
Det som röt för han.