Den griper tag i mitt bröst.

Klöser och bränner hål på min hud.

Ångest.

Sliter förståndet ur mitt huvud och lämnar smärtan kvar.

Den växer sig större.

Tar över min hjärna och mina tankar.

Suger tag i mitt liv.

Den känns lika verklig som om jag skulle skrika rakt ut.

Som svetten i mina händer.

Lika förlamande som ett slag mot min ryggrad.

Så känns det när jag ångesten vinner.

Men jag reser mig upp.

Låtar smärtan komma och försvinna igen.

Jag skriker tillbaka.

Låter den inte vinna.