Med ny klänning möter hon helgen. Hjärtat i handen och ett vidöppet bröst. Utan en tanke på gårdagen och morgondagen. Utan möjlighet att stoppa tiden, den förmågan har hon tappat. Utan möjlighet att återhämta. Klänningen smiter åt om höften, brösten, smickrar hennes nyckelben. Återfunnen kropp, av skräck såg hon sig i provrummets spegel, för första gången på ett halvår. Affärsbiträdet utanför kvittrade glatt på, hon ville bara få tyst på henne. Tyst. Stör inte min återfödelse ville hon ropa, min återuppståndelse. Hon känner inte igen sig själv. Inte sig själv minsta lik. Med leendet på plats går hon mot kassan, betalar utan att protestera. Kassen hem, strumpbyxor i rätt färg, solglasögon, hon kommer se ut som kliven ur en film.

Hon lyssnar till alla ord, all oro, till lillasysters arga rop. Köper tulpaner till det avdukade bordet, middagar, frukost och rena kläder, vikta, undanplockade. Sveper över golvet med dammsugaren, snabbt, lätt. Innan hon tar på nylonet, klänningen, transformeras. Fernissa. Lillasyster tittar på henne, på skinnjackan runt hennes kropp, gör sig stora ögon, som av ett minne förlorat. -Men mamma, säger hon, och tystnar.

Även hon har tystnat. Hon låter andra föra talan tills storasystrarna äntrar hemmet, återinför samtalet, sveper med sina röda hår över köksluckor, bänkar och tar plats. En given plats i hennes hem. Maten lagar sig sakta, sakta i ugnen, av sig självt, hunden och lillebror leker och hon vet att hon borde vara lycklig.