Boken är redan skriven. Men hon fortsätter ändå.

Ett psykbryt senare, en gråtattack, ett ångstanfall senare. Men livet stannar inte upp för det. Fanimej. Barnen envisas ändå med att dricka upp mjölken. Kaffet tar slut en vanlig onsdagmorgon. Och håret är på utväxt. Hon upptäcker ny musik och skriver om sitt liv. Re-write. Re-make. Omtag. Hon har förlorat allt och har inget att trösta sig med längre. Inget som förvillar blicken, inget att lura minnet med, inget som får igång känslan. Det är ett blankt blad, nytt uppslag i boken. Aldeles tomt och hon vet inte hur hon ska fylla det. Hon har ingen som helst aning. Varje dag är som ett nytt löfte om liv. Livet blåser rakt genom hennes öppna bröstkorg, smärtsamt, skönt. Kärleken rinner genom hennes artärer och vener. En stund varje dag tittar hon främlingar rakt in i ögonen och ler. Gensvaret är fantastiskt. Fantastisk. Men hon orkar bara korta stunder att möta livet på detta nakna sätt. Sen tar hon hörlurarna i öronen och låter musiken svepa in henne i bubblan, i det ointagliga fortet. Hennes egna.

Våren vill inte komma, hennes kropp blir allt smalare och tål kylan allt sämre. Otåligt väntar hon på värmen. Otåligt. Arbetet kräver henne, poliser bråkar, hon sitter allt oftare på tåg på väg till familjehem och institutioner. Allt mer närvarande i livet, utan skyddsfilter är hon där. Lyssnar in. Lyssnar av. Hon bär barnen, bär. Hemma viker sig benen under tyngden av allt hon håller i sina händer. Sömnen befriar henne och hon drömmer om sommarstränder och bikini i rött och turkost. Vatten på sin kropp.

Idag log hon mot en pojke som är på rätt väg. Som faktiskt börjat gå i skolan igen, fått hopp om sitt eget liv. En framtid, en önskan. En pojke som börjat skriva i sin egen bok. Han kramar henne när de säger hejdå.

Med varma jackan, halsduk, musiken i öronen går hon hem. Väskan i ena handen, nybakta frallor i den andra. Hon är så trött, så trött. På allt det nya, det hon inte förstår. Allt hon inte vet hur det ska bli. Det enda hon vet, det är att hon i slutet, alldeles i slutet, när hon dör kommer kunna säga, I fucking lived and it was beautiful.

{Rock'n'Roll}