Utanför bubblan ramlade hon. Det var en dag i oktober, regnet föll, stövlarna var svarta. Hon ville så gärna och framförallt så ville den lilla, lilla rädda flickan i henne så. Så förtvivlat gärna . Han ville. Alla ville. För helvete alla ville. Hennes barn var lyckliga. Alla var det.

Han hade flyttat in till henne från dag ett, lämnat allt sitt. Det var för bra för att vara sant, såklart. Den lilla flickan i henne bad henne hålla för öronen så det gjorde hon. Små flickor har gälla röster, som skär genom eld, genom vatten. Han flyttade in med sina kläder. T-shirtar, finstickade tröjor och ett par byxor. Mängder av svarta strumpor och kalsonger. Manligheten tog plats i hennes bostad. Som om han saknade historia, förflutet, bakgrund. Men det gjorde han inte, hans tårar, hans skrivande, ångesten som flöt ur hans händer då och då vittnade om det. Hon som lovat sig själv att aldrig mer anpassa sig mer gjorde det omedelbart. Hon lät honom ta plats medan hon själv förpassade sig in i ett hörn. Ibland tog hon på sig förklädet och tog sig an middagen. Ja, eller varje dag hände det faktiskt. Hennes fria liv blev snart förpassat in under sängen, in i en låda medan hans behov av vana, trygghet blev en rutin. Dagarna upprepade sig, vanemässigheten tog plats. Men de var lyckliga, alla var det, även om hennes trötthet till slut tog plats. Fast den var ju hennes, hennes fel, hennes att ordna upp, hon bar den i tystnad. Alla var lyckliga. Han, barnen. Hon bar. Den lilla flickan i henne jublade. Kärleken flyttade in i det lilla minihuset med en miniträdgård. För så var det också. En hel hink med kärlek. Det rann över parketten, tog plats i köket, vid köksbordet där de nu satt, en hel familj. Barn, vuxna, stora och små, den lilla flickan i henne gjorde sina piruetter. Hon trollade fram fantastiska middagar. Tillsammans handlade de, bilen körde hem maten, hon städade, han gjorde kaffet, hon blandade till salladen, han ställde disken i diskmaskinen, tillsammans besteg de Himalaya. I den röda soffan gav han henne kaffekoppen, barnen lekte, lillasyster trängde sig emellan dem, men insåg snart att även hon fick plats och gick till sitt. Medan hon låg med sitt huvud mot hans bröst kunde hon känna hur det skavde, men den lilla flickan i henne röt till henne, skit du i det, så sa hon. Exakt så. Vad det inte det här du ville, kärlek? På natten slog han henne med all ömsinthet han hade, trängde in i henne och såg henne i ögonen när det gick för henne. Natt efter natt somnade de ihopslingrade, täckena runt fötterna, för många kuddar, hans hand på hennes kind. Men hon blev tröttare och tröttare, gråa ringar under ögonen, det gick inte att förneka.

Det hade kommit på bordet tidigt, men det var bara den lilla flickan som inte tillåtit henne lyssna. Spriten hade runnit ut på köksbordet. Han hade aldrig ljugit för henne. Han var en ärlighetens man. Hon hade lyssnat, men flickan hade tillåtit henne att tänka. Utan den lilla flickans lena röst hade svarat. Det här grejar du. Och sen hade glömskans dimma seglat in, över henne, över vardagen in i kök, över golvet, över henne, runt henne in i hennes porer. Men så väcktes hennes ångest då och då, hennes yrkesblick, när hon såg honom och henne ute, på puben, hans fokus, hans agerande och hon förstod att hon kom långt ned på listan. Att hans kärlek egentligen låg någon annanstans. Inte till en annan kvinna, någonsin, utan till en flaska.

Hon sa, du måste. Han sa ja. Hon sa du måste det här också. Han sa ja. Och det här. Han accepterade. För han älskade henne. Av hela sitt hjärta. Deras liv tillsammans var kärlek. Men trots alla hans ja blev hon inte lugn. Ångesten hamrade i henne, hjärtat slog dubbelslag, syret nådde inte ut, benen var domnade. Hon orkade inte gå hem efter jobbet, varje dag grät hon. Landade på tågstationen i tårarnas ångest innan hon orkade gå hem. Den lilla flickan i henne försökte muntra upp henne, du klarar det sa hon. Du har klarat så mycket, det här är en piece of cake. Men hennes steg blev tyngre och tyngre, mörkret lade sig kompakt runt henne. Alla var lyckliga. Han var det, barnen var det, den lilla flicka i henne var lugn. Det vara bara det att hon inte vara det. Vare sig lycklig eller lugn.

Det var en dag i oktober hon bröt i hop. Hon kunde inte hålla ihop längre. Förlåt. Förlåt.

Den lilla flickan skar med knivar i henne, inuti henne.