Jag är ledsen.

Ledsen på insidan.

Det finns så mycket ingen vet, så mycket ingen kan förstå.

Mitt inre är en hemlighet, dolt.

Ju närmare du tror du kommit, desto längre bort står du.

Jag är ledsen. Sorgsen. Jag kan inte uttrycka det jag känner.

Kunde jag det skulle även du gråta floder för den orättvisa jag upplevt.

Det som format mig till att bli den jag är idag. Eller kanske man ska säga, format mig till att förlora den jag en gång var.

Din vänlighet speglar det tomma inom mig, och ekar mot en vallgrav som håller mig borta från mitt innersta väsen.

Det påminner mig om forna dar då jag var lycklig. De ger mig ett hopp om att en dag kunna överkomma glappet där min bro över saknas.

Sedan minns jag hur mycket du inte vet. Hur mycket som saknas för att du ska förstå mina känslor. Min känsla om dig. Min känning om livet.

Ångesten för att visa mig som den svaga, bräckliga människa jag är, samtidigt som jag känner min verkliga styrka genomsyra hela mig, mitt äkta jag.

Vill du verkligen veta vem jag är? Kommer du verkligen tycka om mig när du ser mig? Och om du avskyr det fula ansikte som möter dig, full med ärr från förr, kommer du spotta på det och vända dig bort?