Sitter och funderar

på allt och ingenting

Och multiplicerar

sanning och gissning

Och slutresultat blir

kanske en fantasi

Men den glöder

i mitt innersta trasiga

Tänk inte nu

att det började flamma

Klockan slog inte sju

än så länge är det bara en fågelskrämma

Idag funderade jag på poeter.se

hur äkta vi är i sanningens namn

Om vi läser med äkta besked

och ger applåder med äkthetens kram

Själv har jag ett fåtal vänner

och hinner inte läsa alla deras skrifter

För att min egen penna bränner

och åsidosätter deras bedrifter

Därför förvånas jag ofta över antalet vänner

i andra poeters garderob

För i mitt samvetsperspektiv får jag det inte att stämma

jag skulle aldrig klara av att sköta om denna hord

Därför får jag känslan i min knäppa okunskap

att många applåder är av oäkta art

Som endast ett bevis på ytlig vänskap

som att ge och få tillbaks samma sak

Men jag kan ju naturligtvis ha fel

jag är ju en dissekerande tankemaskins plåster

Så därför skäms jag över mig själv

för att inte läsa tillräckligt mycket av mina vänner alster

Men om någon ber mig läsa något

då lyder jag naturligtvis den skrivarvännens råd

Då förmodar jag, att min vän tycker att det är något av vikt för ögat

att den dikten texten kan vara av nytta för min själs förråd

Så därför alla få vänner

förlåt att jag egoistiskt låter mitt eget skrivande ta över

Det är inte illa ment även om det mig själv skrämmer

men jag har ett löfte, till min karaktär, som minst ett halvår till, tiden bedövar

Och tack för alla förhoppningsvis äkta applåder

och ett stort tack till den lilla flod av icke medlemmar som planterar min skog

Ni ska veta att mitt hjärta värms när ni hör mitt munläder

ni gör att jag inte känner mig lika ensam, i mitt försök att vara ordets Robin Hood