Jag betraktar kalejdoskopiskt. Färgglad systematik som blommar upp en ljuskälla i själen och jag gråter. Inte vet jag varför, i varje fall inte så du förstår. Men å andra sidan, vad gör? Känslor vet du nog ett hum om och då kan jag därmed glasklart säga att det kom ifrån djupa sorgvisor och livsspirande glädjerus. Allt detta efter kärlekens mest utvunna förmågor. Jag försökte styra dem, kontrollera. Det var visst stora steg i fel riktning mot norr och ilande hacka tänder-kyla med händer mellan låren. För visst är kärlekskrafter stora, fast att greppa dess händer blir onekligen annat än luftslott och stoft som rinner ut ur världen. Jag har tröttnat på att leta kurragömma med våra kompatibla sidor, din och min. Där vi var oövervinneliga hela helheten, rena rama världen rakt ut sagt. Det sög livet ur mig och antagligen dig med. Inte vårt fel, det bara tedde sig så. Sanningen. Men vem fan vill ha samma ständiga sanning snurrandes på en vinylskiva som repar sig. Bränner upp den i eldvatten och börjar skriva nya refränger, vi kanske ses. Kanske inte