Jag läste om det du skrev till mig på min vägg för några månader sen, om Coldplay och piano. Direkt gick jag och satte mig vid pianot, ville bara känna efter. Så sjöng jag lite till, och det var som att låten fått en djupare förankring nu. Mer än att bara vara mysig och tröstig, så kunde jag känna den i livet. I mitt liv, i vårt liv. Just i den där meningen; "when you lose something you can't replace" flög "K. Är död." genom huvudet och det var som att någonting föll framstupa rakt ner i ett ändlöst hål när jag insåg det igen. När jag inser det på nytt är det som att jag varje gång hittar ett avgrundsdjupt hål i marken i mig, som jag glömt bort och måste påminna mig om finns, i ett "just det. Det här hålet också.".
Nånting faller alltid i.

Jag antar att det bara uppstår fler och fler hål med tiden.
Jag undrar vem som är den nästa som dör.
Men jag vill inte tänka så.

Älskar dig, E.
<3