Jag slås av förvåning varje gång jag kommer till miljöstationen. Ja, så enfaldig är jag, trots att jag ser det så ofta. Borde jag resignera?

Människor har verkligen ingen känsla för material. Metallfärgad plast slängs som metall, plastomslag med tryck, som ersatt forna tiders papper slängs som papper...

Plasten är verkligen förrädisk, genom sin förmåga att se "äkta" ut.

Åtminstone i dessa människors uppfattning.

Hur kan detta komma sig? Orkar de inte stanna upp, känna på materialet? Använder de bara ögonen för att undersöka hela sin omvärld, månntro?

Jag blir mer och mer nyfiken. Okulärbesiktning som enda informationskälla?

Det kanske skulle förklara varför världen ser ut som den gör idag?

Matslöseriet, till exempel. Så mycket bra livsmedel som kasseras enbart utifrån ett grovt tillyxat bäst-före-datum. Det matberget kan vi inte ens föreställa oss!

Att smaka och lukta tycks skrämmande för alla dessa inte alltid så välbärgade människor.

Eller design... Hur många idiotiskt utformade möbler, hushållsprylar, kläder, bilar med mera har inte sett dagens ljus, just bara för att dra blickarna till sig?

Och för att sen kasseras till förmån för nya, korkade saker?

Men det går ju faktiskt att SE hur dåligt dessa produkter torde fungera i praktiken! Ändå - nog fan köper folk vattenkannan som vattnar så mycket mer än bara den aktuella växten, soffan som sakta föser de sittande mot golvet, tallrikarna som låter vätskan i maten sakta sippra ut över bordet...

Kläder som inte går att tvätta. Fast det kanske hade gått att gissa... Med lösa paljetter och fastsydda pälsdetaljer... Stövlar som inte kan användas utomhus, dock ett måste, från trendigaste skokedjan... Plast är det lustigt nog i alla de där produkterna som inte funkar.

Vad är det mer som inte funkar då? Känslolivet, kanske? Föreställningarna om kärlek?

Hur kan tankemodellen appliceras här då?

Okulärbesiktning, förstås. Ja, helt klart är det så.

Förutbestämda spelregler om skönhet är nummer ett. Skönhet i stil med plastinlägg, plastig ytfinish i förföriskt solbrända toner som kanske försvinner med tiden, men då kan den förstås läggas på igen. Plasthår. Eller kanske håret från någon fattig flicka i Tredje Världen, vars familj lever på att samla plast på soptippen?

Rikedom är nummer två. Alltså, hur svårt kan det vara att verka rik, när det finns plastkort? Lyxfällan slår igen förr eller senare, och då är det lätt att upptäcka att den där kärleken kanske var ett bländverk.

Alla de där likheterna var egentligen olikheter, läckert och dyrbart inplastade i cellofan.

Nummer tre är förstås sex. Bilden av det perfekta sexlivet är förstås rejält plastig. Det ska shoppas på sexparty... Förlåt, kryddparty... Plastiga leksaker, plastiga glidcremer, (för uppenbarligen glider det inte av sig självt) märkliga lackdresser, obekväma nylonunderkläder, ja vad mera...

Det ska vara gadgets, alla slags invecklade stimulatorer och mackapärer. Det ska se bra ut. Posera som porrstjärnor, med blekt anus och utfyllnad i blygdläppar. Fejkade magrutor. Inte visa några veck i midjan eller gropar i låren. Hårlösa som foster, både kvinnor och män. Vi ska kunna tillfredsställa, stå till tjänst, och det är bara möjligt för den som har de rätta grejerna. Tränat med knipkoner, erektionspumpar och allt vad det är. Vara den kommersiella våta drömmen personifierad. Underförstått: annars har du ett värdelöst sexliv. Ur betraktarens synvinkel. Den synvinkeln som betyder allt i plastens värld.

Kort sagt: plasten är den ytliga förälskelsen, den tillfälliga passionen. Tillståndet där alla tvivel mor bättre vetande skjuts undan, där magkänslan bedövas av en så stark önskan att få vara med, att få räknas, om så bara som ett objekt, att den inte förmår överrösta, endast gnaga så smått, så smått och redan börja forma det lilla mantrat: "vad var det jag sa..."

Metall är rejält, solitt, hållbart. Som äkta vänskap. Stabiliteten vi så väl behöver, vänskapen i vått och torrt. Oxiderar kanske vid försummelse, men kan lätt poleras upp med omsorg och omtanke.

Papper då? För mig är papper kärlek. Papper kan vara tunt, skört, men även starkt. Papper omsluter gåvor, givna med hjärtat, för att glädja och uppmuntra.

Papper krävs för att viktiga förbund ska kunna ingås. Papper signeras och gäller som garanti för både levande och död materia.

Att skriva, skriva varje dag, utan att någonsin använda papper, det har blivit min vardag. Kanske är det just därför som mitt kärleksliv är en papperstunn chimär. En längtan, en lek med ord på imaginära ark...

En bok, en riktigt bra bok. Den kan du alltid ta fram och läsa om och om igen. Den kan du recitera små stycken ur i lämpliga situationer. Du tar den ur hyllan med förväntan, du insuper doften av den, bläddrar försiktigt för att mjuka upp dess rygg.

Hur du lever med i handlingen. Hur du irriteras då du måste lämna din bok för alla trivialiteter. Hur du suckar av vemod då du kommit till bokens slut. Men boken överger dig inte. Den vilar lugnt i hyllan medan du lever på minnet av hela dess väsen, trygg i förvissningen om att ni ses igen.

Vad är en bok, om inte en äkta kärlekshandling, av författaren, till läsaren? En kärlekshandling på papper.