1 

Det har varit väldigt lugnt i huset de senaste månaderna. Både trean ovanför och ettan bredvid min lägenhet har stått tomma länge. 

De yngre familjerna högre upp har blivit stillsamma och slutit upp i Svenssons-fållan och i trappuppgången bredvid är det nästan bara gamla människor. En blir lite bortskämd med lugnet och tystnaden, så när det plötsligt blir liv och rörelse i trapphuset ställer sig öronen i spejarläge. 

Det flyttar in folk i ettan! Jag ser en dam i fyrtioårsåldern som bär kartonger och ungdomar med datorutrustning, gamingstolar och sånt. Det är sent på dagen, redan mörkt ute, så frågan är ju hur länge de ska hålla på. Och hur många ska bo där, förresten? Det var ju minst två som skulle spela datorspel förstod jag. Damen då? Hon hjälper nog bara till. Jag får vara lite mindre grinig och misstänksam, men jag har en del dåliga erfarenheter av grannar. 

Det blir helt tyst, och jag förmodar att alla har åkt iväg. Skönt. Nu ska vi bara handarbeta en stund, och tassarbeta förstås. En får hålla reda på garnet. Ett bra knep är att ha ett par nystan som en inte behöver, och låtsas att de är viktiga. 

Den svarta katten ligger bredvid mig och tar tag i stickan ibland. Han väntar på Ekonominyheterna och vädret, för då blir det strax läggdags. 

På morgonen släpper jag som vanligt ut den gula katten. Just som han kilar in i buskaget kommer lastbilen från MIO och krånglar sig in på den trånga gården. Damen från igår kommer samtidigt, och låser upp. Det är ett helt nytt möblemang på ingång! 

Ja, så mycket går det väl inte åt för den lilla ettan med kokskåp och alkov. 

Den är perfekt för en ungdom, egentligen, med billig hyra (nåja, relativt) men bara ett fönster mot norr, så den är lite mörk tycker jag. Inga blommor lär trivas där. 

Dörren står öppen när jag slinker förbi. På dörrposten sitter en QR-kod, just en sån som brukar användas för att logga besök från omsorgspersonal. En datorspelande pensionär? Varför inte välja en anpassad lägenhet utan trappor iså fall?

Möbelbilen åker och damen låser och ger sig av hon också. (Usch, jag får både ont i ryggen och skamkänslor av att stå och glo i dörrögat så här) 

Dagen går fort, det blir mycket gjort och jag är väldigt nöjd med mig själv när det är middagsdags för mig och katterna. Jag har städat rejält och förberett för julpyntet. Det ska jag leta fram sen. Nu äter vi framför teven, och jag ser Rapport som vanligt. Kissarna väntar på sin bror som inte har kommit in än. De sitter i varsitt fönster och tvättar sig efter maten medan de spanar ut i mörkret. 

Plötsligt skjuter de rygg och fräser unisont. Jag blir minst sagt förvånad. Det måste vara en särskilt stor och skrämmande hund där ute. Jag går ut på balkongen och tittar, men den har redan försvunnit. Vår gård ingår i ett populärt promenadstråk, och en bit bort ligger hundarnas inhägnade lekplats. Båda katterna står lite bakom mig och svansarna är fortfarande tjocka. 

När Gokväll börjar tar jag källarnyckeln och knallar ner. Jullådorna står längst in i förrådet, och jag måste lyfta ut en massa bråte för att nå dem. Egentligen är det den som är märkt ”advent” jag behöver, men de andra ska ju snart fram. De får gärna stå lite mer åtkomligt. 

En granne kommer ner, släpande på något. Jag kliver ut i källargången beredd att skyffla undan mina pinaler, som står framför ganska precis varenda förrådsdörr. Suck! 

Det är en av ungdomarna från igår, en blek, mörkhårig pojke. Ska han till sitt förråd? Oj, förlåt, jag ska bara… jag släpar bort tre pinnstolar från förrådet som har en vit papperslapp märkt ”FELIX” och frågar om det är han som flyttat in i ettan. Han svarar jakande på en inandning utan att möta min blick, och mumlar ett tack när jag hälsar honom välkommen till huset. Sen är han borta.

2

Katterna hjälper mig att stryka juldukar, och det blir ganska intensivt. Det är bra att växla mellan några aktiviteter, så de låter bli det mest kattkänsliga. Ingen vill ha glögg och pepparkakor på mohairdukar. Det ska även sättas ut ljusslingor på balkongen, det är ju oemotståndligt för en katt (eller tre)

Det kommer en liten bil och parkerar vid häcken. En ung kille med headset på huvudet  kliver ur. 

Bilen har en logotype för något assistansbolag, och jag anar ett samband med den nyinflyttade Felix. Som den nyfikna kärring jag är, blev det så klart en titt i dörrögat. Ja men, assistans vid den här tiden, killen kan ju både gå och bära sitt skräp… 

Men när blev jag så dömande och kategorisk? Det finns många dolda handikapp, många som behöver hjälp för att leva ett någorlunda bra vardagsliv.

Snart hör jag karakteristiska, höga dataspelsljud, som upphör lika fort, förmodligen för att de har synkat sina headset. 

Undrar vad de spelar nu för tiden. Counterstrike och World of warcraft är väl omoderna. Legenden om Zelda blir visst spelfilm, och jag undrar vilken stjärna som ska säga ”Det där var inte särskilt snällt gjort, Ganon” och ”Ursäkta då, prinsessa”

Nåväl, det är ju bra med ungdomar i huset. Stillsamma spelande ungdomar. 

Jag lägger mig hyggligt tidigt och katterna gör mig sällskap.

Vid fyratiden blir de alldeles uppjagade, skjuter rygg och fräser. Det är något mina snälla, sävliga katter aldrig gör! Jag pallrar mig upp och tar en gammal Maglite från dess hängare i hallen. Katterna står storögda och tittar mot norr. Jag lyser i vrårna i badrummet, kollar under skohyllan och tittar ut genom fönstren på båda sidor av huset. Det är helt lugnt. Till och med i huset tvärs över är det mörkt och tyst, så jag gissar att pengarna är slut där. 

Det är väl bäst att kolla alla eluttag, ifall det har varit något elektriskt som har pajat och kanske gett ifrån sig ett ilsket fräsande? 

Allt ser normalt ut och inget luktar bränd kabel. Pälsarna har lagt sig och svansarna börjar smalna av igen. Vi får faktiskt försöka sova nu! I morgon ska det pyntas till första advent, och på söndag ska jag få följa med släktingarna på julmarknad ute på landet, och sedan ska jag bjuda dem på glögg och sånt. Ja, de vill ju ha det… saffransbröd så torrt och jäkligt… men se där har jag lurat jultomtarna i alla fall! Jag gjorde vanliga bullar av saffransdegen, fyllda med riven mandelmassa. 

Brie och blåmögelost… kanske Varm/Kall…b och där somnar vi till slut.

3

Klockan sju är den svarta katten utsvulten. De får sina matportioner och jag går som vanligt och tittar på termometern vid köksfönstret. 

I det samma kommer det någon stapplande ut ur vår trappuppgång. Det är assistenten. Han vinglar som en berusad och är blek och rufsig. Det tar tid innan han kommer av gården, och den lilla bilen går hit och dit. 

Det är kanske ett drömjobb för ungdomar, men att spela dataspel hela nätterna och knappt kunna hålla sig vaken bakom ratten är inte hälsosamt! Inte konstigt att Felix är blek, förresten! Det vore bättre att assistenten kom på morgonen så de kunde göra något ute i friska luften… men vänta nu… jag har också haft en sån pojke. I vuxenlivet är han en högutbildad tjänsteman med mycket ordentliga vanor. Fast dataspelet lever visst kvar, åtminstone på en av skärmarna, det har jag sett. 

Det är inte roligt att vara den här gamla surkärringen, men det är vad som blev kvar när hälsan och arbetet försvann. Jag måste rycka upp mig. Sluta snoka, sluta isolera mig, kanske gå en kurs?

När katterna ätit går de och lägger sig igen, och jag följer deras exempel. Det fattas ett par timmars nattsömn. När huvudet slår i kudden sover jag redan. 

Klockan nio är det fullt pådrag igen. Den gula katten MÅSTE gå ut! Han avskyr att gå på lådan och nu är det BRÅTTOM! 

Ja ja. Det är bara att masa sig upp, på med morgonrocken och stappla på stela ben nerför trappan, alldeles för sakta, anser katten. 

Han stannar och nosar på några prickar på golvet. ”Usch!” ropar jag och föser ut honom. 

Det ser ut som blod, tänker jag lite frånvarande när jag stapplar upp för trappan igen, hankandes mig fram i trappräckena. Detta är värsta årstiden när det kommer till värk och stelhet. 

Nu blir det kaffe, gröt och ägg till tevens morgonprogram med nyheter och väder.

Dagen förflyter i ett lagom tempo, det blir mer gjort än jag vågat hoppas på, och det kommer att bli en bra första advent i morgon. 

Det är ju lördag, så det blir lite kattmynta och laserpekare för katterna, och en bunke popcorn till mig. När kastrullen puttrar som bäst sveper billjus över gården, och den lilla bilen är tillbaka. 

Jag hoppas pojken har sovit på dagen, så han klarar att behålla jobbet.

Men det är en annan assistent i kväll. En lång kraftig kille med blond hästsvans. Han ser pigg och stark ut. 

Jag fastnar i ”Pulp fiction” som jag kan utantill vid det här laget, men det är bara fjantiga julfilmer på de flesta kanalerna. Vissa filmer fastnar jag i ungefär som i en alltför bekväm gammal fåtölj.  Vid tolv är det sudoku och godnatt. 

Och vid fyratiden står katterna i givakt i sängen, väsande i riktning mot den lilla ettan.

Nu struntar jag i dem. Grannarna har tjatat så mycket om att det spökar i huset, och att de alltid vaknar vid en viss tid (fast de säger olika tider från gång till gång, hävdande att det alltid är vid samma klockslag) och deras djur reagerar märkligt. En har känt parfymdoft och någon annan piprök av cavendishtyp. 

Spöken är jag inte rädd för. Jag har inget otalt med dem, och även om de svävar omkring i vår dimension så har vi inga affärer ihop. Jag sover jättegott resten av natten och vaknar precis i tid för att ducka för en sving av den svarta framtassen. 

Det är sju minusgrader och en stund kvar till soluppgången. Den blonde killen går av sitt pass och susar iväg i den lilla tjänstebilen. I trappan hälsar jag på Felix, som kommer upp från källaren med en stor tunna tvätt som luktar överdoserat sköljmedel. Vad bra att de har gjort lite nytta i natt, och inte bara spelat spel! Nu blir det väl liv på tanterna, när det tvättas om nätterna. Fast det hörs faktiskt inte, och förresten är tvättstugan i den döva, äldre delen av huset… ja förlåt, i den änden hör de inte så bra, hur som helst. 

4

När släktingarna kommer är jag varmt klädd och resklar. Det ska bli roligt med julmarknad. Säkert är det tio år sedan sist. Om det bara hade varit lite vitt på marken, ja nu talar jag om enstaka centimeter bara. Inte drivor och blanka fläckar på trottoaren. För ljusets skull bara. Julstämning är ju inte min grej, varken ur den kommersiella aspekten eller den religiösa. Det behövs lite fester under den mörka årstiden. Roligast är Halloween, förstås, men en får ta alla tillfällen.

Jag handlar hemstöpta ljus som barnen i skolan har gjort. En gårdsbutik har slagit upp sin vagn inte långt från församlingshemmet, så där fyndar jag en massa gott innan vi går för att se på de kyrkliga sytanternas fina arbeten. Går det bra om jag köper den där stora fina halmbocken? Ryms den i bilen? Det gör den. Det var tur. Jag har alltid velat ha en sån där fin välgjord julbock. 

Det är redan mörkt när vi kommer tillbaka, och ljusslingorna slår just på sig själva. Då är klockan 16.20. Hög tid för fika. 

Kaffe pressas, glögg värms, ostar och pepparkakor, mandlar och russin, saffransbullar och lingonrulltårta med pepparkakskryddor, ja och en hel del som jag inte orkar räkna upp, plockas fram. Det pratas och skrattas, och det är mycket trevligare än jag hade föreställt mig. Varför drar jag mig så för att umgås med dem? Med någon? 

När släktingarna till slut ger sig av har jag råkat binda upp mig på uppesittarkväll med sånt där stojigt TV-bingospel som jag avskyr, men det vore ju så mysigt att träffa ungdomarna…

Medan två potatisar hoppar omkring i en kastrull på spisen ordnar jag med bocken på balkongen. Han ska stå intill granen och hålla katternas keramiktomte sällskap. Tomten har en skål som jag brukar släppa ner lite kattgodis i. Det får även den lataste att skaffa sig lite frisk luft i pälsen. 

Nu kommer assistansbilen, och den blonde jobbar även i natt. Jag hälsar och han hälsar tillbaka. Han är varken blek eller blyg. Riktigt grann är han, det ser till och med en gammal kattkärring. 

Potatisarna hamnar på tallriken med upptinad kålpudding på vegofärs, en stor klick lingonsylt och en ännu större klick kvarg. Nyheterna mal på och vädret hotar med mer än centimetertjockt med snö innan morgonen. Katterna äter också kvällsmat. Vi tänker dra oss tillbaka tidigt. Jag är inte bra på social samvaro, så jag är helt utsliten bara av att ha trevligt bland folk. Katterna är förstås utslitna av sitt hårda arbete med att vakta gården, (den gula) vakta hemmet, (den lilla) och se efter sin odåga till lillasyster. (den svarta) 

Jag har faktiskt ingen aning om huruvida katterna har sett ut som Tudor batteriers omslagskatt för jag sover som en glad gris och drömmer om nya och gamla hantverksmarknader.

5

Återigen serveras kattmat innan solen orkar upp. Det är sju grader kallt och visst har de rätt, SMHI, så fort det handlar om nederbörd! Usch! Som stel och full av värk är en ju skiträdd för att dra arslet i backen. En kommer inte upp för egen maskin. I alla fall inte jag, med armar som mest är till prydnad, typ. Assistenten kommer sömndrucken ut och sätter sig iden snötäckta bilen. Det dröjer en stund innan han startar och kommer ut med en sån där borste med isskrapa i ena änden. I natt lär de ha spelat många timmar! Han är helt slut. Jag hoppas han har en frinatt nu, och får vila ut. 

Den gula katten vill redan gå ut. Han får vänta tills assistenten har kommit iväg. Nog för att han är gammal och klok, men det immar igen och pojken kanske inte ser katten och tusen andra tankar om faror för en katt… Ta av dig bekymmersmössan, sa någon släkting vid något tillfälle. Om det hade gått…

Nu så. Jag har raggsockor i foppatofflorna och flanellpyjamas under morgonrocken men jag fryser ändå ute i trappuppgången. 

Katten får en nyfiken min och sträcker fram sin rosa nosknapp mot nya prickar. Jag öppnar porten och föser honom aldrig så försiktigt ut med en fot i ändalykten. Han avskyr snö, så han vänder i luften och är inne igen innan porten går igen. Inga prickar kan vara mer intressanta än hans torra varma korg! Jag däremot, jag tittar om det finns något mönster. Ja någon GW är jag ju inte, men det kanske går att se vem det är som blöder näsblod i trapphuset titt som tätt. Det måtte väl inte vara något av de yngre paren som har problem? Tysta och trevliga är de, men vem vet vad som döljer sig bakom fasaden?

Bäst att gå ner och ta en tvättid medan det finns några innan julveckan. Vem bryr sig om jag tofflar runt i morgonrock och crocs i svinottan?

Det lyser i källargången, och jag hör att någon är i tvättstugan, fan vad otrevligt! Nåväl. Bara att ta tjuren vid hornen. 

Ut kommer Felix med sin tvättkorg. Vi hälsar och han lyfter i alla fall blicken lite grann. Duktigt av honom att tvätta. Det är nog den blonde pojken som har satt igång honom, han såg ju helt slut ut. Har de julstädat? Well… den pyttelilla lägenheten… men vem är jag att döma?

Jag tar två tider för säkerhets skull, så här i julveckorna ärdet säkrast. Det får man. Två max! 

Men fy, vad är det för klet på golvet? Bajs eller blod? Intorkad ketchup? 

Jag orkar inte bry mig. Det vore allt skönt att krypa ner en stund till i sängvärmen med en kopp kaffe och morgontidningen i paddan. 

Men fy igen! Det är ju fullt med små bloddroppar utefter hela källargången, ser jag nu. 

Men Felix blödde inte näsblod. Det måste ha varit någon slarver före honom i tvättstugan. 

De verkar upphöra ute i trapphuset i alla fall. 

Den gula katten ser mig genom portens glasruta och hans mun är ett jättestort O, för han har gjort sitt och nu fryser han nästan ihjäl, påstår han. Vi skyndar båda in i värmen. 

6

På kvällen kommer en av kommunens små hemtjänstbilar, och en flicka stiger ur. Bilen puttrar vidare med två andra damer i kommunmärkta jackor. Det är nog Nattpatrullen. 

Vad skönt att pojken fick vara ledig!

Det är en ung tjej, måste ju vara arton fyllda utifrån arbetstiden och arbetets art, och hon har redan fått botoxpanna och fiskläppar. Kinderna ser onaturligt utfyllda ut också, som kuddar över kindbenen. Synd. Hon verkar ha varit söt i sitt naturliga tillstånd. 

En sån skitkärring som jag är kan ju inte låta bli att undra om hon har plastpattar och blekt röv också, men detta skäms jag lite för, och drar mig tillbaka från fönstret. ( Get a life, bitch! )

De visar ”Die Hard”, ettan, och jag kan inte sluta titta, fast jag vet att mcClane fixar det och Hans får vad han förtjänar. Bruce Willis och salig Alan Rickman är ett par absoluta favoriter. 

Vid tolv, eller lite efter, slutar filmen, och jag gör mig i ordning för sängen.

Det är ju dumt att glo in i en skärm efter klickan tio, det vet ju alla som har gått och gått om sömnkursen på vårdcentralen flera gånger. Jag är klarvaken och strålande pigg. Fasiken vad tråkigt. Fast jag har ju mina sudokun. Sudokur? Sudoki? Ja pluralis ändå. Snälla människor ger mig sina utlästa veckotidningar så jag ska ha lite att lösa, och ibland även läsa lite strunt. 

En jättesudoku får det bli, och om inte det hjälper så får jag ta till en sån där riktigt larvig novell, eller kanske de inte så upphetsande artiklarna ”så blev mitt liv” 

Hur som helst så har jag ingen tid att passa i morgon, så ingen idé att bli frustrerad. 

Jättesudokun var för enkel. Jag fördjupar mig i ”A-korsordet” men det är ju inte vad det har varit, så ena sidan är snart fullskriven. 

Jag tar en kisspaus och går ut i köket och kollar termometern. Det är arton grader kallt ute! Fy tusan! Mot sängen och under täcket!

Men nu hörs ett hjärtskärande skrik. Lång, utdraget, oartikulerat. Sen blir det lika tyst igen. 

Det är mörkt och tyst i trappuppgången. Det är lugnt både framför och bakom huset. Jag slår på vattenkokaren för en kopp honungsvatten. Katterna är stirriga och håller sig nära mig. Vi sätter oss i stora rummet, och de får alla varsin strimla torkat hjortkött ”catz fine food” medan jag smuttar på min heta dryck. 

Det kommer en bil. Den stannar framför vår port, men åker strax vidare. Katterna springer till sovrumsfönstret, och jag förstår att den kört in till källaren. 

Nu måste jag ju speja! 

Mina gardiner är lätta att se ut igenom, men det syns inte särskilt bra in. Perfekt! 

Jag känner igen den lilla bilen. Det är damen som hjälpte Felix att flytta in. Hans mamma? Vad har hänt? Har han fått någon sorts anfall? Borde inte nattpatrullen komma och hjälpa honom då? Kunde inte flickan larma? 

Nu öppnas källardörren och damen kommer ut. Hon fäller baksätet och öppnar bakluckan. Sen släpar hon och Felix ut en stor, hoprullad matta. Ett lik, så klart, muttrar jag sarkastiskt. Gå och lägg dig, kärring, pojkvaskern har väl spytt på mattan och blivit hysterisk sen, för att den är nerspydd! Han är ju funktionsnedsatt, det är inget mer med det! 

Nu är jag verkligen skittrött och det blir ingen andra sida av A-korsordet i natt. Kissarna ligger i sängen alla tre, det är kallt i natt. Kylan går in. 

7

Både katten och jag vaknar av avgaser som letar sig in. Dieselavgaser. Damens lilla bil är tillbaka vid källaringången. Fy! Hon får ju slå av motorn! Tomgångskörning är ju värsta skiten för miljö och klimat! Jag hasar mig upp och släpper ut katten. Idag är det bara sex grader kallt. Nu kommer nattpatrullen för att hämta sin kamrat. De ser glada ut och skrattar och pratar fast de har hållit igång i många timmar. De stänger i alla fall av motorn.

Jag gör mina morgonbestyr medan katten gör sina. Gymnastiken blir lite reducerad, för ländryggen bråkar och jag är snart i kläderna och redo att börja med frukosten. 

Hemtjänstbilen står kvar. 

Ägg i äggkokaren, vatten i vattenkokaren, havregryn och vatten i kastrullen. Nu är han nog färdig med sitt. Jag tar kängorna och täckjackan ifall jag måste leta efter honom. 

En av flickorna kommer in när jag går ut. Hon ringer på hos Felix. 

Katten sitter och tjurar i cykelstället. Han har ju varit klar länge! Det är faktiskt kallt! Jag sätter honom på axeln och går in. 

Det pågår en irriterad diskussion i trappuppgången. Damen och hemtjänsten närmast grälar om assistenten. Enligt damen har hon stuckit iväg så fort Felix har somnat. Enligt hemtjänsten har hon inte loggat ut. Motvilligt åker den trötta nattpatrullen och damen går in till Felix.

Katterna får sin frukost och jag ska bara ta fram havremjölk och blåbärssylt så ska jag göra dem sällskap. Men äsch! Blåbärssylten åt jag ju upp igår! I matkällaren finns det dock många burkar kvar. Jag tar nyckeln och går ner. 

Det luktar skarpt av Klorin i källargången. Golvet är nytorkat och inga prickar eller fläckar syns. Från städskrubben kommer damen, och jag tittar forskande på henne. Hon känner väl för skams skull att hon behöver säga något.
"Jag är Felix mamma, som du nog har förstått. Han har lite svårigheter, så jag stöttar honom när jag kan. Ja, det var ju olyckligt detta med assistenten som försvann! Nu törs han kanske inte sova i sin lägenhet mera. Han jagade upp sig så han kräktes över hela golvet när han vaknade ensam mitt i natten. Det blev lite söligt när mattan skulle i bilen, så jag försöker göra snyggt efter oss. Han har vuxit ur vårdbidraget, så jag måste försöka lita på LSS och jag har ju ett heltidsarbete nu. Han har Aspergers, om du känner till det, och egentligen kan han väldigt mycket själv, och han är smart och gullig."

Mammor… (Autismspektrumstörning, tänker jag automatiskt, men jag tycker också Aspergers låter bättre) Jag mumlar deltagande om Försäkringskassans regler och omsorgens insatser, samt lovar att ringa mamman om något verkar vara på tok hos Felix. 

Nu är gröten kall också, förbannat… 

Idag ska Solbritt komma på fika. Min bästis, eller vad sextiplustanter säger. Hon jobbar fortfarande, och har gått av sina nätter på akuten och IVA för denna gång. Vi ska ses vid halv tre, och jag hinner gott och väl att få ihop ett bullbak tills hon kommer. Vi ska handarbeta också, och skvallra, förstås. Eller lösa världsproblemen, som vi säger. Katterna älskar tant Sol, som vi barnsligt kallar henne när vi pratar och gosar med dem. Solbritts barnbarn är något så bedrövligt allergiska, att hon får tillfredsställa sitt kattbehov hos mig, och umgås med hundar hos vår kompis Helena. 

Det blir två degar. Bullarna tar ju sån tid med jäsningen, så en laddning snabba tekakor hinner grädda innan. Det gäller att utnyttja ugnsvärmen medan en hålls. 

Idag ska jag lägga upp och sticka pyttesmå sockor. Inte till katterna då, nej så gaggig är jag väl inte (än)

Det ska bli en ny klanmedlem i vår, och de små fötterna får ju inte bli kalla. 

Jag sneglar då och då mot Felix dörr. Men vad faaan! Vilken stress det blev med det här nu! Ska jag vara barnvakt? Det här måste ventileras, för Solbritt är en sån lugn och klok människa som aldrig hetsar upp sig, i vilket skick än patienterna kommer in. Idag får jag vara patient. 

8

Tant Sol lyser upp hela lägenheten med sin blotta närvaro och katterna är så glada. De blir gullade och rufsade, lekta med och bjudna på kattgodis från tant Sols stora väska. Jag brygger en stor kanna kaffe och bullar upp ljumma tekakor och bullar, smör och cheddarost. Nu kanske det blir min tur att uppmärksammas?

Solbritt rullar ut sin stora virkning. Ännu ett sängöverkast till något barnbarn, antar jag. Krångligt mönster, men väldigt vackert resultat. Jag smuttar på kaffet och harklar mig lite för att börja beklaga mig. Det hinner jag inte med innan hon tar till orda. Det är ett mysterium på jobbet. Ja sekretess och så… inga namn i alla fall… 

En ung kille kom in igår morse efter en trafikolycka. Inga frakturer, inga kontusioner, knapptnågot blodtryck men galet hög puls. En cirkulatorisk chock men ingenblödning?

Bilen hade tydligen bara varit lätt intryckt i en lyktstolpe på 50-väg. 

När de undersökte den djupt medvetslöse ynglingen fann de ingentig, förutom ett stickmärke

I vänster armveck. Enligt journalen var han blod-och plasmagivare, och den gummiaktiga bindan som hade täckt såret talade för en tappning nyligen. Men de har väl inte för vana att dränera sina givare?

Nu får han blodtransfusioner, och säkert är han vaken och talbar vid det här laget. En stor och kraftig pojke, jobbar på assistansbolaget, tydligen.

”På tal om assistansbolag,” dristar jag mig att inleda min historia när jag märker att hon är någorlunda kommen till punkt. Och så börjar jag berätta. När jag kommer till katternas reaktioner blir Solbritt ivrig. Hon hävdar att det är något med det. Att jag utsetts till någon sorts övervakare tar hon inte mycket notis om. Bloddroppar på golvet? Försvunnen flicka? Det kan ju vara ett mord! Katterna har ju försökt påtala att något förfärligt händer! 

Jag behövde ju bara lite samtalsterapi, och fick miss Marple till terapeut! Nåja. Det är ju bara skönt att få skingra tankarna. Vi fikar och knåpar, och det är ju nästan löjligt så fort det går att få ihop ett par såna här små sockor. Jag lägger upp en ny socka i en annan färg och tänker att det är bra att ha lite att byta med. Solbritt går ut med kattlådesoporna. Hon är alltid så hjälpsam, för hon har liksom röntgenbilden av min rygg inscannad i hjärnan. Ja men då värmer jag på kaffet lite så länge. Skruttigare är jag ju inte. 

Strax är hon inne igen med tungan hängande som en slips… nej, jag skojar bara, men med uppsynen hos en hund med sin favoritboll.

Hon frågar vem i huset som får dialys. Det är det ingen som får för närvarande, det vet ju hela djungeltelegrafen. Hur så? Jo, för det ligger nämligen ett helt batteri av slangar i en påse i sopkärlet. Blodiga. Jo det är ju skumt, och jag hittade ju en peang i tvättstugan. 

Men om Felix hade haft dialys så skulle väl hans mamma ha sagt något om det? 

Vi dricker vår påtår under en begrundande tystnad. Jag tänker på klorinlukten, visst förstörs spåren av dna av klorin? En hoprullad matta som verkade rundare och tyngre på mitten än normalt, som bärs ut mitt i natten, bakvägen? Eller fabricerade jag lite extra indicier där? Visst hade den gjort det? Ja, och assistenterna som såg så trötta och utslitna ut på morgonen. Den blonde killen, till och med, som nätt och jämnt tog sig av gården. 

-Blond? Var han blond och kraftig? Hade han kanske hästsvans också? 

Jo det stämmer ju. Han jobbade i förrgår natt och igår natt, sen var han ju förmodligen ledig. 

-Men han körde en assistansbil? Och han åkte härifrån igår morse vid sju? 

Så var det ju. Tänk om det var samma kille som körde rätt in i en stolpe på väg hem? Tänk om det var hans blod som hade tappats ur? 

Vi får overklighetskänslor, det är ju en massa synkroniciteter i detta, men är slutklämmen också att en flicka har blivit mördad? Hade hon kommit något farligt på spåren? 

Vart ska vi gå med det här? Ingen polis kommer ju att tro på något så märkligt. De säger väl att vi sett för mycket skräckfilm. Solbritt måste åka hem, men jag får stränga order att hålla stenkoll och samla bevis. Och att akta mig. Jo tack! Ur askan i elden, känns det som.

9

Så fort jag är säker på att Solbritt är hemma så börjar jag chatta. Jag har fått en idé som vi måste ventilera. Solbritt är på, förstås, och kommer med tips och varningar. 

Numret till mamman, var är det nu då? Jo just, i källarkorgen, den som saker åker upp och ner i. Syltburkar, honung, tvättmedel och sånt. Hon heter Jessica. Ja nu presenterade ju inte jag mig heller med namn. Mamman och grannen. Men Jessica, alltså. Jag sätter mig i arbetsstolen och ringer upp henne. 

Jag inleder med att det inte är något akut, utan bara en fråga. Har Felix några somatiska problem? Epilepsi eller något annat? Jag är ju faktiskt undersköterska, om än utrangerad. 

Nej, han är frisk och kry. Om han ser blek ut, så är det ingen fara. Han avskyr utomhusaktiviteter och har även social fobi, så han trivs bäst hemma med sitt kära dataspel. Jo då, det är visst Counterstrike som gäller än. Jag informerar onödigtvis om att jag också har en son som alltid har gillat att spela, även i vuxen ålder. Det är som det är, konstaterade vi och sen säger vi hej och lägger på. 

Ljudfilen från samtalet mejlas genast till Solbritt för vidare analys. Jag slår på teven så länge, så får vi diskutera det efter nyheterna och… julkalendern! Vi är båda barnsligt förtjusta i tomtar och troll.

På riksnyheterna visas det en bild av flickan som försvann i morse, Jennifer. Såpass? Inget dygn för att avvakta där, inte. Där ser en. Hon är inte instabil eller flyktbenägen, en bra tjej som är plikttrogen och som tagit jobb som timmis på kommunen för att bekosta sitt stora intresse: skönhetsvård. Ja det kan en ju förstå, med det modifierade ansiktet, tänker jag syrligt, men sen tar oron överhanden. Vad har hänt flickan? Är hon urtappad och bortkastad som en tombutelj? Men jag hörde ju ett förfärligt skrik också? Det tyder ju på ett trauma, inte ett långsamt tynande! 

Lokala nyheterna har exakt samma inslag, inga mer detaljer, det var ju snopet. Kissarna och jag ser på Julkalendern och sen ringer Solbritt precis när jag sträcker ut handen för att ringa henne. 

Hon har också sett inslaget, och vi muttrar om den knapphändiga informationen. 

Nu har hon en vild idé om att jag ska försöka snoka i Felix lägenhet efter ledtrådar. När då? Han är ju hemma jämt! Ja men hade jag inte själv sagt att han var så duktig och skötte sin egen tvätt? 

Gulp! Nyfiken, ja. Modig, nej. Fy tusan, jag mår illa, men att inte försöka känns ju rejält sketet. Vi måste hitta bevis! Vad är det som händer här? 

I morgon har jag tvättstugan. Då ska jag se om Felix har skrivit upp sig på några tider. Då kan jag vara beredd. Vi äter kvällsmat och den lilla katten varskor om assistansbilen när den gör entré. Det är den sömniga killen från första natten som är tillbaka. Han loggar in, och jag ser inget mer än dörröppningen och några skor från mitt dörröga. 

Det är en massa tjat om nobelpristagare på de flesta tevekanalerna så jag hittar ett naturprogram på Play som jag vet att kissarna tycker om. Det är trevligt med lite natur i vardagsrummet när det råder bister vinter utanför. Det blir någras å sockor till innan det är läggdags. I morgon ska jag börja på en sparkdräkt. 

10

Det sämsta för en god sömn och som absolut bör undvikas  är att börja älta dagens utmaningar, men det är väl som att inte slicka sig om munnen när en äter sockerkringlor ungefär. Dagen passerar revy, och jag skärskådar alla detaljer och försöker vara objektiv och inte ryckas hän. Vad skulle miss Marple ha gjort? Hur ska jag våga smyga in i lägenheten, jag som är så klumpig?  

Och vad tusan säger jag om jag blir ertappad? Vad gör jag om jag blir attackerad? 

Det går åt många sudokun, sudokur, sudokusar… sömnen infinner sig inte med mindre än att jag tar en insomningstablett. Då är klockan halv tre! 

Den gula katten slår mig hänsynslöst i ansiktet. Den svarta katten går kors och tvärs över mig och vet precis var han ska lägga tyngden på tassarna. Den lilla katten gräver sig in under täcket och knuffas med sitt lilla huvud. Det är ljust ute! Vad är klockan? Jösses, halv nio! Stackars gulingen, så kissnödig! (jo, men han kunde ju prova att gå på lådan…) 

Det värker i precis allting idag, så tvättstugan känns allt annat än lockande. Tur att jag inte börjar tvätta förrän klockan fem. 

Katten träter hela vägen, och sätter iväg mot ödehusets utmärkta kattoalett-trädgård. Jag skäms. Stackarn, sånt tålamod ändå. 

Det är lugnt och stilla i huset. De arbetande är på sitt håll och de hemmavarande märks det ingenting av. Kanske tvättstugan är ledig redan nu? Det vore verkligen jätteskönt att få tvätten undanstökad. 

Tvättschemat är klottrat och suddat till en flammig gråhet, men i dagens fält syns inga bokningar utöver min egen 17.00-22.00. 

Jag suddar snabbt ut den och tar morgontiden. Tvätten är klar att bära ner och stoppa i. En vittvätt och en fintvätt. Inte värre än så. 

Korgen med medel, nätpåse, bollar till tumlaren och sånt har jag i matkällaren, för det är så praktiskt att ha den nära. Nu ser jag att någon varit och grejat, det sticker ut något under en dörr. Den matkällaren är inte märkt, men har ett lås. Jag drar försiktigt idet som sticker ut och det ger med sig. En kateterpåse? Nej, en blodpåse! Dem känner jag igen så väl! Jag smyger ner den i fickan och sen tar jag min korg och går mycket fundersamt grubblande därifrån. 

När jag kommer med tvättpåsarna står det två grannfruar vid cykelkällaren. De pratar med teaterviskningar och snipiga miner. ”En sån där Aschbergare” ”Ja en vet ju aldrig…” och sånt där vidrigt skvaller som kan förstöra människors liv. 

Jag tittar dem barskt i ögonen en i taget, och säger:

-Mig vet ni heller aldrig med, det ska ni veta, för jag har ADHD”

Det blir magknipstyst, och jag myser elakt. 

Grannarna försvinner åt varsitt håll och jag hoppas verkligen att de skäms ordentligt. 

Visst, det är något konstigt med Felix, men det är inte hans NP-diagnos som är det konstiga. 

Tvättmaskinerna går i en timme, lite drygt. Nu är nog katten klar därute, så vi kan få oss frukost. 

Jag messar Solbritt medan kaffet svalnar. Redan när jag hugger in på gröten ringer hon. Kan jag se in i matkällaren? Kan jag ta mig in i den? Ååååh!!!

Snälla syster Sol, vill du mörda mig by proxy? Jag är ju skitklumpig och klen i händerna, och det finns väl ingen ursäkt i världen för att bryta sig in i grannarnas källarförråd? Om Felix och hans mamma är mördare kan jag ju bara försvinna inrullad i något tillräckligt stort! 

Vi spånar och tramsar och snart är pulsen normal igen. 

Den gula katten vill gå ut igen, för det är ju mildväder och säkert mycket intressant att undersöka efter den långdragna köldknäppen. Jag tar med min stora nyckelknippa och går med honom, för att fortsätta ner till källaren. Låset såg ju billigt ut, och den där sorten brukar inte ha så många olika slipningar på nycklarna. 

En sak som Solbritt sa var ju att Felix säkert inte går ut på dagtid. Det har hon ju rätt i. Jag har aldrig sett honom utomhus under den ljusa delen av dagen. Det är förstås ett indicium för vampyrism, men det är ju ingen skräckfilm, inte ens ett morddrama för underhållningens skull, utan krass verklighet.

Jag ställer upp min egen matkällardörr, så jag kan ila dit och se upptagen ut ifall det kommer någon, sen börjar jag bläddra bland mina nycklar. De där… japp! Just de där köpte vi ju massor av i Ullared för några år sen. Ungdomarna tyckte de var sketna, så jag fick deras också, och de ligger väl i någon låda. Nycklarna har jag här. En, nix, två, nix, fem kvar… tre, nix, fyra… plupp! Låset sprätter isär! Jag skvätter till. Smyger och kikar ut i källargången. Nej, passa er ni, skvallerkäringar! Den där med ADHD är ju lös i tvättstugan idag!

Fort fram med mobilen, och jag fotar storögt allt jag ser. Lyfter på något kartonglock bara, för det är inte så mycket grejer där. Sen klämmer jag ihop låset och tar vattenkannan från mitt utrymme. Jag kan lika gärna stänka på lite vatten på mina övervintrare medan jag smälter detta, och det är bara en kort stund kvar på tvätten. 

Hälften ska tumlas, och resten upp och hängas i lägenheten. Jag kommer att vara helt klar i tvättstugan om en timme! Jag tar väl och städar på en gång, så behöver jag bara ta tumlaren sen. 

11

Småtvätten och tröjorna är snart upphängda, och nu måste jag ha en förmiddagstår. Ja en bulle också, för att styrka mig. Och en pepparkaka, minst!

Det pinglar hårt på dörren, och innan jag hinner öppna väller den gula katten och tant Sol in, bara så där! Jag är överraskad, men väldigt glad att se henne, och tar upp hela bullpåsen ur frysen. 

Vi granskar bilderna, som gör sig bäst på iPaden, och visst är det som jag tror: En hel utrustning för blodgivning med vagga och allt! Och kartonger med påsar och slangar! 

Nu måste vi spåna igen: vad ska allt blod vara till? Kan det ha med gängskjutningar att göra? Undergroundsjukvård? Alltså, de rekryterar ju unga från landsorten till allehanda brottslighet nu. Mord, till exempel, och även långsamma mord är ju mord. 

Men hur skulle en kille med social fobi, och som omges av såväl sin ömma moder och sina spelkompisar, som sina personliga assistenter? 

Genom dataspelandet förstås. Ja, och såna där krypterade gangsterchattar! 

Det här är lite väl magstarkt. Fler bud?

Vad tror syster Sol om porfyri då? 

”Hemsyntesen” börjar hon, och den föreläsningen orkar jag inte med. Det finns tydligen mediciner numera, i väntan på levertransplantation. Det räcker för mig. 

Något galet rollspel då, något som de sysslar med på Darknet? Men varför upprepa samma quest hela tiden? Nä, inte logiskt. 

Nu måste jag faktiskt ta upp kläderna från tumlaren. Någon annan kanske väntar på sin tur. 

Solbritt följer med ner, och hon har den där nycken. Och: hon är INTE rädd för att snoka! 

Hon har snart snappat upp både tillverkare och leverantör, och nu vill hon ha en styrketår och gärna en tekaka med cheddarost och paprika. 

Jag steker varsitt ägg också, så blir det lite mer som lunch än fika. Katterna svärmar runt sin tant och får kattgodis för sådär en vecka. 

Grejorna är gamla, säger Solbritt. Och grossisten till påsar och slangar finns inte längre. De fungerar säkert alldeles utmärkt, men inga blodcentraler eller laboratorier använder dem idag. Det tyder ju på att sjukvården inte är inblandad. 

Hon envisas med att vi måste in i den där lägenheten. 

12

Vi lägger upp benen en stund, och det känns lite som när vi jobbade nätterna tillsammans. Sova på ett öga och ett öra, vara på tårna så fort det behövs.

Solbritt mumlar något, och jag tänker att det är i sömnen. Något om survivalkitet… Åh jaha! Hon informerar mig om att hon tänker stanna hela ledigheten. Den gamla malätna ryggan är med, den som har sett hela Europa och halva världen, först på våra tågluffar, och sen när Solbritt blivit sjuksköterska och jobbade för Läkare utan gränser. Den där malätna gamla påsen innehåller precis allting. Den heter inte helt otippat Survivalkitet.

Jag har också en, fast inte lika berest. Den heter Brahatthamed (från comicalbumet Iznogoud)

Det är ovant att ha folk boendes över, och jag är för gammal och rigid för oförberedda äventyr, men när det kommer till Solbritt… 

Jag tar en liten lur jag med.

När vi blinkar oss vakna börjar det skymma och den gula katten ber vördsamt om att få gå ut en sväng. Vi går med honom, slarvigt påpälsade, men det är ju inte så kallt längre. Han ska bara till ödehuset och förrätta sina behov. Vi knallar runt kvarteret, och från parallellgatan visar jag vilka fönster som är mina respektive Felix. Solbritt har inte varit här så många gånger, några snabba fika bara, eftersom våra liv har varit så fullstoppade med annat. Nu hoppas jag att hon gör sig lite hemmastadd, så vi kan umgås lite mer IRL. 

Vi ser att det lyser iden lilla ettan, så vi bestämmer oss för att sätta oss på vakt. Katten sitter redan under bänken utanför porten. Måste vi vara så sävliga? Han är faktiskt kall om stjärten!

Jag har hittat ett gammalt rävspel, och vi återupplivar barndomens list och så spelreglerna förstås. Tre får är ersatta med tändstickor, men vad gör det? 

Vi har öppnat innerdörren, och varken radio eller teve får störa nu. 

Den gula katten är i team Solbritt och den svarta är med mig och fåren. Lillkatten är som vanligt sig själv nog, och härskar över utsiktstornet i arbetsrummet. 

Vi spelar och skrattar. Det är mycket högläsning ur de gulnade instruktionerna på gammalsvenska.

Äro, upptaga, fortgår sålunda och så vidare…

Jag är verkligen skitkass på sällskapsspel, men det är vi två om. Det är halva nöjet! 

I en paus tar jag upp vegoburgare och späntar potatis till strips. De ska ligga i vatten innan de ska airfryas. Det blir nästan alltid något lättlagat på fredagar, eftersom jag tvättar då och blir trött i ryggen av allt trapprännande. Solbritt spanar i Ögat. 

Medan jag steker burgare, rostar briochebröd i ugnen och airfryar potatisen håller hon också koll. 

Just när jag står och rör i ordning dressingen ropar hon att han går ner i källaren. 

Oj! Snabbt nu, hur gör vi? Jag går ner och förhalar, hon smyger in i lägenheten. Snabba ryck! 

Jag tar på mina hasande fårskinnstofflor och drar två meningslösa kartonger efter mig. Ja, det är julkartongerna ,med vår- och höstgardinerna och de dukar som bytts ut, som inte var lortiga, bland annat. Allt för att vara i vägen och ta upp tid. 

Jag hinner blockera källargången, ta fram några burkar sylt och sånt och även vattna lite skuldmedvetet på mina försummade övervintrare. Det blev ju inte så värst med det förut. 

Nu kommer Felix från tvättstugan, och jag ”erkänner” att hans mamma har pratat med mig. Det ser han inte alltför glad ut för, men jag lovar honom att vad som än bekymrar honom, så kan han ringa på hos mig, eller messa, vill han ha mitt nummer? 

Jo han kan väl knappast neka, så vi utbyter nummer och jag vänder och går före honom upp glatt och högljutt babblande. Jag hör en dörr slås igen, och en till. 

Men oj, mina lådor! Jag skrattar urskuldande och släpper fram Felix i trappan. Sen går jag ner efter mina lådor. Ugh! Jag hoppas nu att det var Solbritt som smällt  demonstrativt i dörrarna! 

Vi slänger oss i sofforna och tjattrar som Piff och Puff på julafton innan vi kommer ner i varv. 

Solbritt visar sina bilder, och nu är det förbanne mig vampyrvarning! I kylen ligger det en blodpåse, och i frysen ligger det tolv stycken! De är inte avsedda för transfusioner, då skulle de ha varit mycket bättre och kallare infrysta, menar Solbritt. Ja, det vet ju jag också, som gammal blodgivare. Och så nästa bild: i kokskåpets lilla vask står ett glas med blodrester i botten. 

Killen är vampyr! Nää va? Nu börjar det skita sig ordentligt med våra bevis och indicier! Ingen kommer att tro oss! En gammal fnoskig uska kan ju passera, men en legitimerad specialistsjuksköterska, nej, det är inte bra! Hon har minsann tänkt jobba till sextiosju. Hon älskar sitt jobb. Så vad ska vi nu göra?

13

Solbritt ringer sin arbetskompis Niklas. Han är lite förtjust i henne, om en säger så. Vältränad fyrtioåring, trevlig, smart och nästan onödigt snygg. Hon är kallsinnig. Nu skulle det väl ändå gå att vara lite tillmötesgående, för den goda sakens skull… 

Jag knäcker varsin öl och skickar den ena till Solbritt. En skål starka ostbågar ska vi ha också. Och jordnötter! Vilken trevlig kompiskväll! Hemmapub med skräckfilmsreality… jo men ändå… mysigt, om än hemskt! 

Niklas har just gått av, och ska gå på igen i morgon middag. Den blonde pojken har fått sin identitet klarlagd, och oroliga anhöriga har uppenbarat sig. Han är inte vid medvetande än. Med en såpass svår hypovolemisk chock behöver de hålla honom nedsövd tills värdena är betydligt bättre. 

De snackar runt lite, och med löfte om att ta en öl så snart det passar tar de adjö. 

Nu har vi inte ro med mer rävspel. Nu ska vi öla, spåna och tjata, och så förstås hålla koll på vem som kommer i kväll för nattlig assistans, och hur hen ser ut på morgonen. Måtte det inte bli fler blodsoffer! 

Nästa tidsfördriv blir ett improviserat quiz om vampyrer. Sagor och sägner, gamla och nya filmer, alltifrån Bela Lugosi till Nick Cage. Superkrafter versus motgifter. 

Allt går ut på, på ett lite tillkämpat lättsamt sätt, att hitta en strategi att bemöta eventuella attackerande vampyrer under våra spionräder. 

Kan de gå genom väggar? Måste de få en inbjudan? Har de tio mäns styrka? (Inte tio kvinnors list, åtminstone!) superkänsliga sinnen? Vet han redan att vi har varit i matkällaren? Solbritt i lägenheten? Kan vi preparera oss med vitlök? Vigvatten och krucifix har vi ingen som helst tillgång till. Träpåle? Jomen jag har fyra avsågade ben från en piedestal, som konverterade till pall. 

Jag tar fram täljyxan och börjar vässa de fyra bitarna. 

Vem som helst kan ju stryka med av en vässad käpp tvärs igenom kroppen! 

Assistansbolagets bil kommer med en ny förare. Det är en tant i vår ålder. Undrar just om hon spelar CS? Hon ser robust ut. Svårtappad. Solbritt, halvfull och glad slår sig i slang med tanten innan hon hinner logga in.  

Hon presenterar sig som sjuksköterskan syster Sol, och om det skulle bli något under natten så är det bara att höra av sig. Tanten verkar lite konfunderad, men inte negativ. Hon loggar in, och halva Solbritts näsa är inne i lägenheten innan dörren stängs. 

Vi fortsätter vårt quiz, men det urartar till både Mumien, The Ring och The Grudge. När vi kommer in på ”Den sista färden” inser vi att det har barkat iväg. 

Vitlök och fyra vässade piedestalben, alltså. Mormors gamla bibel? Farmors gamla postilla och Lilla Katekesen? Nä knappast… 

Jag kommer på något roligt. Solbritt har inte HBO, så för henne är ”What we do in the shadows” något alldeles nytt. Världens roligaste vampyrserie! Vi sträckkollar de många men korta avsnitten allt medan ölen sinar. 

Klockan ett ska vi nog ta och sova lite i alla fall. Jag tar fram sängkläder och bäddar den riktigt drägliga bäddsoffan, sen släcker vi ner och ställer oss och kollar i köksfönstret. Det är minusgrader igen. Bara fem, men ändå. Och där kommer en ensam tjej över vägen, med sikte på vårt hus. Hon ser bekant ut, och rör sig hemtamt. När hon går tvärs igenom porten känner jag igen henne! Det är hon som försvann! Duckface! Hon i mattan! (ja som vi tror i alla fall) och hon går… jag håller krampaktigt i min vässade käpp… uppför trappan och glider lika lätt in hos Felix! Utan inbjudan, alltså! Oh crap… det är inte bra! 

Strax kommer tanten ut, rosig och pigg, hon loggar ut sig på dörrpostens QR-kod, och det känns i alla fall bra. Solbritt är redan ute på balkongen och hejar. ”Går du av redan?” 

Tanten säger att det vore indiskret att stanna kvar när flickvännen kommer på besök. Lägenheten består ju bara av ett enda rum. De har bara ögon för varandra, och det hade redan blivit pinsamt innan hon hann stämpla ut. Den ungdomen! 

14

Vi sitter i hallen på varsin köksstol, framåtlutade, med innerdörren öppen. Båda kramar vässade käppar, och vi har (pinsamt men sant) varsin vitlök i fickan. Det hörs just inget. Då kommer jag på att ställa upp sängkammarfönstret, och nu blir det ljudligt!

Värsta porrfilmen, fast utan mänskligt tal, bara morranden och gnyende läten. De har sex som vilddjur! Ja då är ju en del av vampyrlegenden sann i alla fall. Den som blir biten och dör blir också en vampyr! Nu har vi två stycken fiender i stället för typ kanske en, och denne ”typ kanske en” stod jag och konverserade i källaren för bara några timmar sedan! 

Och hans mamma då? Är hon också en vampyr? En daywalker i så fall, och dem tror jag inte mer på än shapeshifters, varpantrar och alla de andra karaktärerna i den underhållande serien ”True blood”

En mamma stöttar väl och försvarar sitt barn hur det än är ställt, så det är nog ingen idé att kontakta henne. Hon hade ju själv fraktat bort flickans kropp!

Om de väcker den nedsövde ynglingen, kommer han då att vara en människa eller en vampyr? Och hur har det gått med de andra ungdomarna som lyckats fullfölja sina pass hittills? Det var två stycken. En föregående natt och en i natten innan, när Felix tillbringade sin första natt i lägenheten. Ja, och han såg ju förfärligt blek och trött ut! Gårdagskillen missade jag ju. 

Katterna har raggen på ända, och svansarna är tjocka som APK-limpor. 

Ljudlöst stänger vi fönstret och sätter oss på sängkanten. Oddsen känns inte direkt på vår sida. Solbritt kan ju åka hem när hon vill, förstås, men jag kan inte överge mina katter! 

Visst, det är mitt i natten, men starkt kaffe krävs nu! 

Jag erinrar mig att Solbritt hade haft en rätt lång relation med en polis. De hade träffats på jobbet, kan man säga. Han gjorde FN-tjänst och hon var med Läkare utan Gränser. På hemmaplan blev vardagen lite för grå, så de övergick till att vara vänner. Kan han vara till hjälp? 

Jo men han har ju flyttat till Göteborg! Men nu är vi desperata! Har Solbritt förtroende för honom så kanske hon ändå kan tala med honom?  

Börja med ett SMS, föreslår jag. Det är ju mitt i natten. 

Hon hamrar ner några rader och sen kryper vi ner bredvid varandra i bäddsoffan. Sängkammaren känns väldigt nära vampyrnästet, och inte ens katterna vill vara där. 

Pling, säger det. Hurra! Det är polisen, FN-soldaten Per. Han är som av ett under bara ett par kvarter bort och hälsar på sin bror. Vi vill inte att han kommer genast, men till frukost klockan nio, om det skulle passa. Då är det ljust ute och vi kanske till och med har kunnat sova någon timme. 

Och det kan vi! När den gula katten kommer har ingen av oss ens varit uppe och kissat!

Han får hålla sig tills jag tycker det är godkänt dagsljus, och under tiden lagar vi frukost. Det fjäskas med patentsmörgås på halva brödkakor, färskpressad juice och kaffe på nymalda bönor. 

Per har blivit en farbror. Stilig, förstås, men åren har tagit ut sin rätt av honom också. 

För en gångs skull är vi inte som Piff och Puff på julafton, utan Solbritt får föredra vårt fall, och jag scrollar fram bilder på iPaden vartefter. Den goda frukosten står och kallnar. Pers haka har fallit ner på ett inte så charmigt vis. Han tror oss till hundra procent! 

Vi börjar ändå äta på våra kalla smörgåsar och smutta på det fesljumma kaffet. Katterna har ätit rent på sina fat. De litar inte på främlingar, tänk om Per skulle ta kattmaten! De blidkas ändå av att tant Sol litar på den där farbrorn. 

Vad kan Per göra? Hur kan han hjälpa oss? 

15

Per ska på födelsedagslunch för svägerskan, men innan han ger sig av ringer han runt till sina pålitliga vänner. Jag hör att han tror det rör sig om någon pervers kult när han förklarar lite ytligt vad det handlar om. Hur som helst så lovar fyra stycken att infinna sig redan i kväll, medan en femte är i Finland och kör hundspann. Han ska höra av sig när han kommer hem, om det fortfarande finns ett case då. 

Det känns inte stabilt. Jag har en riktigt dålig känsla i magen. Det krävs ockulta kunskaper, och vem besitter sådana? Jag var med i en coven runt millennieskiftet och studerade wicca, men det var ju bara på skoj. Litteraturen har jag i alla fall kvar. 

När Per har gått river jag fram böcker och kompendier, och med risk för att bli förklarad helgalen visar jag Solbritt. Hon tar det på högsta allvar. Även hon höll på med lite sånt då, mest för att få lite avstånd till sina upplevelser i fält. 

Vi läser i boken ”Krismagi” och bestämmer oss för att öva på skyddscirklar och kristaller till att börja med. Detta har vi fullt upp med hela dagen. 

Jag har en athame som jag faktiskt har smitt och slipat själv, samt svurit in med en ritual på häxkursen. Den känns trygg på något vis. 

Grovt salt också! En ordentlig sträng mellan inner-och ytterdörren, och en utmed tröskeln till balkongen. Jag undrar hur verksamt det kan vara om de kan gå tvärs igenom väggar. 

Vi övar på en ramsa som ska fälla ens angripare, och snart kan vi den utantill. Det är i alla fall bra för stridsmoralen!

Det blir varsin Billys vegopizza bara, och det spelar nog ingen roll vad den smakar. Vi behöver få i oss lite kolhydrater bara. Och kaffe. Ingen tidsbegränsning på kaffedrickandet i nödsituationer! Sova är ändå inget att tänka på. Solbritt är inte känslig alls för det, hon jobbar ju nätter, och dygnsvis med ibland. 

När Per dyker upp utanför med fyra främmande gubbar i släptåg gömmer vi häxattiraljerna, fast inte alltför långt borta. De heter Lars, Anders, Sven-Erik och Calle. Han i Finland heter också Per, så jag döper honom inofficiellt till Hund-Per för att göra skillnad. Jag övar mig för mig själv på vilken gubbe som heter vad, sånt är jag lite dålig på, funderande på vad de här silverrävarna ska kunna uträtta mot två välnärda vampyrer. 

I fickan kramar jag min amulett med de korsade älgrunorna. Skräckhjälm kallas den, och sen nazisterna har tagit för sig allt mer av kulturarvet så känns det obehagligt att visa upp den för folk. 

Jag ska ge Solbritt en också, men inte när gubbarna ser. 

Bilderna studeras ingående och vi blir förhörda gång på gång om våra iakttagelser. Det är tröttsamt med gamla poliser. Typen skulle GW kalla ”konstaplar” med eftertryck tänker jag trött. Sen börjar tankarna vandra. Om det skulle bli ett skarpt läge, är de beväpnade? Tjänstevapnen måste väl vara inlämnade för länge sen? Och vanliga skjutvapen, kommer de ens att fungera på vampyrerna? Ja, för nu är de vampyrer för mig i alla fall, sedan jag sett Jennifer gå genom stängda dörrar. 

Jag tänker mig Pers team som förtrupper, sen får nog Solbritt och jag kasta oss in med träpålar och allt vad vi kan uppbringa av amatörmagi. Helst sen vampyrerna har krupit ner i sina kistor för dagen. Men kistor? Har de det ens? Och någon kyrkogårdsmull från den egna graven kunde ju i alla fall inte Jennifer ha. 

Men blir de åtminstone försvagade av dagsljus? För det är ju ändå en liten fördel för oss.

Gubbarna börjar tala om att ge sig hemåt och avvakta. Jag tänker att det är ju nu det måste ske, innan mörkret djupnar. Eller vänta till morgonen? Det är ingen idé att ta upp vampyraspekten med dem. Här krävs kärringkraft! 

X-cops (som jag kallar dem i mina tankar) får provsmaka grisfötter i gelé och jag smiter in på toa och larmar polisen anonymt: den försvunna flickan, Jennifer, finns på adressen som hon försvann ifrån, kanske mot sin vilja. 

Gubbarna har grisfotsgelé långt upp över öronen, och nu har de inte bråttom iväg.

När två omålade polisbilar svänger upp på gården går jag in i arbetsrummet och messar Felix mamma: ”Det verkar som om polisen är här!”

16 

Solbritt kommer från affären med två stora matkassar, hon räcker dem till mig och hämtar två kassar till i bilen. Ekologiska papperspåsar från Systembolaget… ja hon tänker då på allt! 

Vi plockar snabbt in varorna och sätter oss sen i fönstret och iakttar polisernas aktivitet, eller brist på… vad väntar de på? 

Solbritt har varit i kontakt med kollegan och han hade förfärliga nyheter! Patienten avled under natten och flyttades till kylrummet så snart intyget skrivits. Därifrån har kroppen spårlöst försvunnit! 

Ja men det här var just vad vi behövde! Not… Tre unga friska vampyrer istället för en ganska timid ensam mammas vampyrpojke. Vad är oddsen för att han ska ansluta sig? Rätt stora enligt gamla tiders vampyrstudier. De får tydligen någon sorts mentorskap över dem de dränerar, och de banden ska vara väldigt tajta. Jaha. Vässa pålar, vässa mer pålar…

Nu hade jag ju tänkt att poliserna skulle bli kanonmat, och vi skulle lätt som en plätt hoppa in efter vår X-copstyrka och i det allmänna virrvarret påla de två… ja nu är de väl tre också, varav en jäkligt vältränad. Oddsen förändras. 

Och där kommer mamman. Hon känner igen poliserna trots deras civila bilar och klädsel. Ja vem gör inte det? Hon inleder en diskussion, och tydligen går den ut på att hon ska få gå med poliserna in, och ingen får bli skadad. 

Vi aktiverar gubbarna, och deras aladåbliknande ansikten och händer måste sköljas i mängderav varmt vatten och diskvatten. ”Hem och avvakta” är glömt, och de fifflar med sin X-coputrustning. Illegal tårgassprej och en och annan privat Walther från anno dazumal. Någon har en kniv innanför byxbenet. Ingen har pålar, kors eller vigvatten i alla fall. Och det är ingen vitlök i klassiska grisfötter i gelé, så inte ens andedräkten kan vara lite obekväm för fienden. 

När poliserna med mamman i spetsen tar sig in i lägenheten är vi strax bakom. Jag tänker anatomiska bilder, hjärtats placering framifrån, bakifrån, från sidan… Solbritt har exercerat med mig så kunskaperna har vaknat till liv. Pålarna är riktigt vassa, och jag tuggar på vitlök så tungan domnar. Jag har fickorna fulla också, hur patetiskt det nu än kan verka. 

Jag ser att Solbritt tuggar också. 

Det blir en jäkla uppståndelse inne i ettan. Ja, solen har gått ner, och tidsfristen försvann innan den kom till användning. Felix är riktigt högljudd och ovanligt ordrik, Jennifer är klädd i ett badlakan och spelar kränkt. Poliserna ska just till att backa när en gestalt kommer farande med ett förfärligt skarpt skrik. Varelsen slänger sig över en civilklädd polis och samtidigt som jag identifierar den blonda hästsvansen begraver jag en påle i hans hjärta, snyggt och exakt, om jag får säga det själv. 

Det blir bara bôs av honom, ja liksom skräp, damm, ludd… 

Då är inte ungdomarna beskäftiga och kränkta längre. Deras huggtänder blottas och de står beredda att anfalla. Mamman skriker, gråter, ber oss att lugna oss, men vi har grupperat oss nu. 

Poliserna drar sina vapen, och när ungdomarna anfaller avlossar de varningsskott. Sen blir det verkanseld. Verkanslöseld? De skjuter rakt igenom de båda utan någon effekt alls. X-cops är inte så kaxiga längre, utan tar gladeligen emot våra vässade käppar. Vi har ökat på arsenalen med allt vi hittat av kvastskaft i källaren och byxhängarpinnar från garderoben. Solbritt har ett koger med byxhängarpinnar och jag ett. 

För varje polis som blir attackerad går vi till motattack. Vi är ju fler, och vi är beväpnade i båda händer allihop. Sven-Erik får in en träff, men tyvärr i njuren på flickan. Hon väser så hela gapet syns när hon flisar pålen med ena handens fingrar. Styrkan… den stämmer också…

Solbritt kommer runt från andra hållet och sätter pålen i vänster sida och trycker till. Så lätt… det blir en skräphög och en pelare av damm och aska av henne också. En kvar. 

Poliserna är väldigt skakade. Två är skadade, men inte livshotande. Vi går igenom lägenhetens alla vrår, men Felix är borta. Ut på gården rusar vi så vi nästan slår omkull oss. Mammans bil är också borta, liksom mamman. Nu måste det bli rikslarm, skriker Per åt de förvirrade poliserna. Och en ambulans åt de skadade!

Efter en massa kommunicerande med stationen får de fram att varken Felix eller hans mamma har levt under rätt identitet. De har lånat dem med stor förslagenhet där de hade minst risk att bli kollade. Alltså, ingen vet egentligen vilka de är, eller varifrån de har kommit. Och ingen vet vart de tar vägen nu. Men hit kommer de nog aldrig mer, säger Solbritt och jag i munnen på varandra. Vi hyttar med våra pålar och känner oss både galna och oövervinnerliga. 

Nu minsann vill polisen veta precis allting. Vi måste följa med till stationen och vittna. Vi blir inte anklagade för mord i alla fall, fast vi har petat sönder varsin vampyr. X-cops blir också förhörda, och huruvida de hunnit gömma sina olagliga vapen fick vi aldrig veta. Min gissning är ju att de trollades bort i kollegial välvilja. 

Vi blir alla släppta, nej, färdigförhörda heter det väl, samtidigt, och gubbarna hakar på oss hem till mig. Vilken tur att Solbritt handlat så mycket bärs! Jag halar fram en tantfestis också, en trea Palazzo. Spänningen börjar släppa, och alla pratar i munnen på varandra, och till och med skrattar, fnittrar och flamsar. Jag undrar hur jag någonsin ska bli av med dem. Jag överväger att slänga Brahatthamed över axeln och listigt dra iväg.

Då ringer det på dörren. Jag skyndar mig upp, kikar i titthålet så det inte ska vara en blodsugare, men det är en gubbe till! Ännu en X-cop! Det är Hund-Per som har anslutit sig lite väl sent.

Men jösses vilken karl! Säkert två meter lång, och så axelbred! Isblåa ögon, ett gråsprängt skägg som ser frostigt ut. Vi fastnar i varandras blick, och jag blir alldeles darrig! Åh nej! Vampyrer, polisrazzior, inbrott och intriger, inte mycket rubbar min jämvikt, men vad i helsike? Ett manfolk?

Han måste bara vara gift och ha barnbarn! Det är många år sen jag slutade använda manfolk, eller snarare, bli använd av manfolk. Jag har levt mitt bästa liv de senaste åren, och skickligt undvikit alla luriga blinddates som välmenande vänner försökt ordna. 

Jag arrangerar anletsdragen och bjuder in Hund-Per till vårt segerparty. Gubbarna berättar och nu är det värre rörigt än värsta röran, så Solbritt och jag drar oss tillbaka till rumssoffan med vinet, en låda Nyåkers hjärtan och en rejäl bit chèvre. 

Solbritt tittar över vinglaset med sin mest förargliga min på mig och säger: ”Jag undrar hur det känns att bli pålad så där, rätt i hjärtat”