1

Det sitter en liten man på balkongen.

Inget hål syns i kattnätet, dörren är låst. 

Jag tittade ut nyss för att se om ljusslingan fungerade, och där satt han. 

Han måste ha fallit ner från grannen, för det finns en glipa i nättaket in mot husväggen. 

Jag vill inte att han ser mig, för tänk om han kräver att få komma in? 

Men, alltså, jag vill ju se vad det är för figur. Jag ser ju att han andas, det kommer vattenånga från hans huvud. Det är säkert femton grader kallt ute nu, och himlen är kyligt pastellfärgad med skarpa små stjärnor på. 

En kanske meterhög gubbe, vad kan han göra? Hinner jag golva honom? 

Jag har ju en klyvyxa i verktygsskåpet, en handsmidd eldgaffel bredvid sängen… 

Men det lilla jag hann se var en proportionerlig, atletisk kroppsbyggnad, omoderna kläder, gråsprängt hår och förmodligen skägg, som antyddes av silhuetten. En gråbeige beanie neddragen över öronen, och med toppen hängande på sned. Han ser bonnig ut, kort sagt. 

Min allmänna aversion mot män vägs emot nedärvda skärvor av empati. Det är fruktansvärt kallt ute, och snart kommer mannen att ta skada. Vad göra? 

Jag står inne i rummet, där jag inte syns och en storm av tankar snurrar i huvudet. Kan jag ringa någon? Polisen? Brandkåren? 

”Det sitter en pyssling på min balkong, och jag tror han behöver hjälp” 

Kanske inte då. Min stämpel som tokkärring behöver inte fyllas i. Jag behöver harkla mig, och smyger till ett rum längre bort. Hjärtat slår otrevligt hårt. Munnen är kruttorr. 

Tokkärring eller inte, hallucinerat har jag aldrig gjort i alla fall. 

Om jag sliter upp dörren och kastar ett påslakan över honom? Och sätter mig ovanpå? 

Men snabb är jag inte, stel av mångårig värk och dessutom med fullt av katter runt benen. Tänk om en slinker ut och jag måste stänga i panik! Nej, det går inte. 

Jag sätter mig längst bort i soffan med min kalla kaffekopp. Tänk, tänk, tänk!

Den yngsta katten kommer tassande ”mrrrr, mrrrr, mrrräppp” med sikte på balkongdörren. 

Ignorera! ”MRÄPP MRÄPP” Tassarna karar på dörrens insida. Ignorera!

(Nej, vi går inte ut nu, det är kallt och mamma fryser!)

Tankeöverföring hjälper inte. Hon karar ivrigare, och utstöter missnöjda läten. 

Det hörs inte ett ljud från balkongen. 

Har jag inbillat mig? Haft en liten kort mardröm i fåtöljen? Finns det ens någon liten man där?

Selfiepinne! Jösses, visst har jag en sån? Det ska finnas en som var en skämtpresent från mina modernare yngre släktingar. Jo, den ska vara i bra-att-haskåpet…

Hur tusan funkar den här nu då? Jag får ta ut mobilen ur plånboksfodralet. Jaha, så nånting…

Jag ställer kameran på ”video” och höjer försiktigt upp den mellan novemberkaktusen och Nattens Drottning. Det går inte att se och gömma sig under fönstret samtidigt, så det är bara till att chansa. Jag vinklar lite olika och efter ungefär en minut drar jag åt mig mobilen. 

2

Så ljudlöst det går tar jag mig till sovrummet och sätter mig mitt i sängen. Den svarta katten muttrar om att jag knuffas, och att han minsann gick och la sig i anständig tid. Den gula katten snarkar tungt från sin lilla rosa korg. Undrar vart den lilla blev av? Står hon raklång i fönstret och stirrar på den förmodade inkräktaren?

Nu är det filmen som gäller. Blev det något? 

Med darrande händer pillar jag mig fram till ”Bilder” och ”Alla bilder”

Bilden flaxar hit och dit. Övertäckta odlingskärl, fruset kattgräs, de två fula IKEA- pallarna i turkos plast och metall, som katterna sitter på så här års, för att kunna se över räcket. Men under pallarna syns något vitbeige…? De halvtomma halmsäckarna som blev över vid vintertäckningen?

Och där ett ansikte med slutna ögon! Mörkt gråsprängt skägg, luva neddragen i pannan och lite saliv blänkande i mungipan. 

Bilden flackar runt. Inget ser egentligen rört ut, mer än de arma halmsäckarna. Mannen ser ut att sova, eller är han död? Mitt fel? 

Nu blir det påslakanet i alla fall… eller nej, det går ju inte att komma åt honom där under pallarna! 

Eldgaffeln och klyvyxan är också uteslutna. Vem attackerar en sovande eller medvetslös med tillhyggen? Många, kan tänkas, men ingen jag känner, hoppas jag. 

Filmen är slut, och den har fyllt sin funktion. Nu är det jag som måste agera! 

Klockan är halv två, och det är tyst i huset. Gatan är tömd på skränande A-traktorer och streetracers. Tänk att de blir trötta till slut… 

Bara nu inte grannen kommer stapplande ut för att röka! Att han inte redan är förintad av cancer och KOL är ett mysterium! Ingen liten gubbe kommer väl någonsin att landa på hans illaluktande balkong. Varför är just jag så ”välsignad”? 

Slutligen tar jag påslakanet och en hammare. Ja, mest för självförtroendet, för det är en liten hammare med bräckligt träskaft. Hundra år på nacken, minst. 

Jag byter tofflorna mot springskor. Också en rätt symbolisk gest. Och jackan med de smidiga trikåärmarna. En ganska tveksam superhjälte. Men ändock.

Dörren kan krångla och väsnas, men i natt är den med mig. Upp på vid gavel, snabbt fram och undan med pallarna, av med halmsäckarna. 

Påslakanet redo, trots greppet om hammaren. Ingen reaktion. 

Jag böjer mig ner och lindar in den lilla kroppen och lyfter upp den med möda. Denna förbaskade rygg! Det är många år sen jag bar färdigt på små gubbar och gummor, fast förflyttningstekniken sitter i, som tur är.

3

Den lille mannen rör sig inte. Hans kropp är helt lealös. Gudars skymning, sitter jag nu här med ett minilik? Vad gör jag då? 

Men nu måste sjukvårdskunskaperna få råda. Upp med gubbkräket på soffan och lätta på klädseln. Huden känns obehagligt kall. Alltså, vad tusan, ska jag göra HLR på en trädgårdstomte? Var kommer det här bussiga karmat ifrån?

Storvästen i brun manchester har omaka knappar. Blåblusen är urvaskad. Den har bara en kort knappslå, så för att inte bryta nacken av kraken till på köpet, så låter jag den vara på. Jag håller mitt tomma vattenglas över hans mun och näsa, och sakta växer en liten imma fram. Vad skönt! Bra-att-haskåpet innehåller varken hjärtstartare eller Rubens blåsa. 

Men… män… litar jag inte på… 

I klädkammaren har jag några korta spännband sedan försvaret la ner (för att bättre sent än aldrig började byggas upp igen) och nu drar jag ett om vristerna och ett runt bröstkorgen och armarna. Det känns lite väl rått att bryta upp armarna på ryggen. 

Jag petar av kängorna. De är snedgångna och snörena uppfransade. Små fötter i trasiga raggsockor. Kanske storlek 34? Max… Fötterna är iskalla. 

Det första en tänker med nedkylt folk och fä är ju att de ska värmas upp illa kvickt, men den som kylts ner långsamt måste också värmas upp långsamt. I gömmorna har jag en sån där magnetmadrass av ull, som någon har betalat löjligt mycket för någon gång, och som jag sen har kommit över. Bra Att Ha. Ja, alltså. Vad sa jag?

Jag gör en bädd i soffan (lägger en plastsäck under ullmadrassen, en vet aldrig…) och drar över den lille mannen. Ett par mindre högt skattade plädar och så får det vara bra. Men inte kan jag gå och lägga mig nu! På med någon halvdålig deckare och slå läger i fåtöljen. Jag gör en kopp honungsvatten och häller även en slatt i termosmuggen. Lång natt…

Van der Valk är inte så illa. Gästen/patienten/kollit är inte i fokus längre. Den svarta katten kommer diskret tiggande efter en godis, eftersom jag ändå sitter bredvid burken… jo då en Dreamie kan han få. Då ser jag hur den lilla katten reser sig från sin plats OVANPÅ den inlindade varelsen, och blinkar sömndrucket. Hon vill också ha! Jag går som på äggskal fram till soffan och lägger ljudlöst godisbiten framför henne. Mannen är inte så blek längre, eller? Bröstkorgen häver sig en aning också. Eller så är jag övertrött. Eller så är det en konstig dröm, och i morgon är allt som vanligt?

4

Den svarta katten lägger sig på mitt armstöd, och han är tydligen helt oberörd av främlingen i soffan. Han brukar annars ta skydd under sängen när det kommer besökare, även sådana han känner. Jag blir lugn av kattens närvaro, och jag tar det gråa garnet och lägger upp en stickning allt medan seriemördarna decimerar Amsterdams befolkning. 

Vid sjutiden börjar katten skruva på sig. Han är hungrig. Teven har slagit ifrån. Jag har sovit! 

Sneglande mot soffan ser jag silhuetten av en katt på toppen av en kulle. Tomtenissen är kvar. Det kunde väl ha fått vara en dröm! Försiktigt rätar jag på min värkande kropp, och ser att jag i alla fall hållit mig vaken länge nog för att framställa ett par små gråa sockor. Katterna får mat och jag får chansen att gå på toa och även borsta tänder och byta pyjamasen mot dagkläderna. 

Inte för att det känns som dagen än… 

Det rosslar och grymtar från plädarna. Jag tar termosmuggen och ämnar försöka få lite vätska i min gäst/fånge/patient. På något sätt är jag lättad över livstecknen.

Med några kuddars hjälp blir pysslingen halvsittande, och jag trycker försiktigt muggen mot hans underläpp. Han sörplar i sig lite honungsvatten och börjar hosta något fruktansvärt. 

Jag förbereder mig på det värsta, och inser i samma veva att remmen runt bröstkorgen gör mer skada än nytta. Utan ett uns moget övervägande lossar jag den. 

Hostan avtar och det går att få ner lite mer av den fesljumma drycken. Sen faller han tillbaka mot kuddhögen och blir inte mer kontaktbar än så. Försiktigt buntar jag ihop hans handleder och sätter mig tillbaka i fåtöljen för ännu någon timmes vila. 

Halvt i sömnen hör jag ett muttrande. Klart urskiljbara svordomar och något om domnade kroppsdelar. Jag vrider på huvudet och märker att min surrade patient har rört på sig. Han tycks inte vaken, dock. Men visst var det han som hade muttrat? Den lilla katten kommer trippande från matskålen och hoppar genast upp till mannen. Hon knuffar och gnuggar huvudet mot honom, och nu hör jag bara ett vänligt, lite larvigt muttrande. Men mannen rör inte en muskel i ansiktet…

Nervositeten kommer som ett brev på posten. Strupen snör ihop sig och hjärtat tokdunkar. Vad ska jag göra nu? Ingen aning! Då blir det diverse odugliga statschefers universalmetod: i avsaknad av auktoritet får du bli auktoritär, inte min likör, men ändå en sorts modus.

Jag stiger upp och lagar frukost. Gröt och ägg, och så kaffe förstås. Först tar jag in de lätthanterliga kärlen med mannens mat. Han ligger likadant och ser inte upp. Katten får kliva ner, så jag kan svänga hela kroppen och resa honom till normalt soffsittande.  

Lite gröt med blåbärssylt går ner åtföljt av svart kaffe. Ja vad vet jag, socker och mjölk kan ju förstöra det sämsta kaffe, och det bästa. Men som sagt, detta går ner. Jag mosar det löskokta ägget med lite smör, och det går också bra. Tid tar det dock, och mycket hostande däremellan. 

Jag tar itu med min egen iskalla frukost.

Återigen hör jag ett muttrande, mumlande mänskligt tal… eller är det tankar inne i huvudet… 

”Det gör ont i kroppen, jag kan inte röra mig. Vänligen, ta loss banden! Jag är inte farlig, om inte du är det…”

Hu! Tänk om jag räknas som farlig… och hur kan han prata in i mitt huvud? 

Han svarar genast: ”Med tanken. Vi talar olika språk, men tanken är universell”

Jag reser mig och tar de nya sockorna med mig, och med en klump i magen spänner jag loss fotbojan samtidigt som jag drar på de nya sockorna som passar precis på de små fötterna.

För första gången möts vår blick, och han ser inte bitsk och dolsk ut, utan snarare lättad och tacksam.

Klumpen i magen krymper något. Sedan sväller den igen, när jag lossar den gröna remmen runt de små handlederna. Jösses, vad håller jag på med? Som att hålla ett barn frihetsberövat! 

Han är ju inget barn, det är ju uppenbart, med det gråsprängda skägget och de valkiga händerna. Men vad tusan är han då? Och vart hör han? 

Inget svar. Han sover igen, tillbakalutad, och nu är han rödblommig och varm. Alltför varm. 

5

 Vårdkunskap, anatomi, sjukdoms- och sjukvårdslära i all ära, men ett lämpligt tillvägagångssätt vid tomteförkylningar och pysslinginfluensa, det har de helt hoppat över. Ibland har nöden ingen lag, som när vi räddade livet på en svårt FIV-sjuk kattunge med enligt veterinärapparna direkt kontraindicerade läkemedel. Det gick bra den gången. Nu är jag ensam om detta, ja förutom katterna, förstås. Den gula är inte intresserad alls, utan kräver att få gå ut. 

Medan planen utformar sig inspekterar jag balkongen. Det verkar som om nätet i taket hänger lösare i innerkanten, särskilt på den östra sidan. Några märlor verkar ha dragits halvt ur trävirket mot fasaden. Han har fallit på de stora frigolitkärlen, och sedan fortsatt ner på betonggolvet utan någon nämnvärd kraft. Då är det nog inga frakturer i alla fall. Men varifrån kom han? Grannen ovanpå eller någon form av fasadklättring? 

Ärligt talat, men lite pinsamt: jag har alltid känt en slags ogrundad skepsis gentemot grannarna ovanpå. De har konstiga saker för sig, och särskilt sent på kvällen släpar de möbler, inte ibland, utan VARJE KVÄLL! Jag har ju fnissat för mig själv och tänkt att gubben förvisas till bäddsoffan när kärringen ska ha fred att sova, men det verkar ju inte vara den modernaste bäddsoffan i så fall. Och frun pratar när man ses, på ett lite ointressant och krystat sätt, som om hon vill verka normal, eller hur jag ska säga… 

När jag råkade klumpa in på deras tvättid en dag då jag var särskilt veckvilsen blev maken konstigt nog inte arg, utan han bad så mycket om ursäkt och sa att de strax skulle vara färdiga, och han hörde inte alls på mina ursäkter och förklaringar… ja, så jag fick tvätta en dag tidigare, helt enkelt. Men de hade ju knappt använt tvättstugan??? Torkrummet och tumlaren var kalla. Vad hade de i tvättpåsarna?  

Pressade skogshallon, en sked honung och ett avkok på älgört får det bli, från det ena till det andra. Jag färdigställde brygden medan hjärnan sysslade med de mest befängda konspirationsteorier. Krymper de människor i den stora vittvättmaskinen? Och ligger det en hel hoper brutalt tvättade minimänniskor i en lång rad på tvären i en utdragssoffa där uppe om nätterna? Och varför i så fall? Min övertrötta hjärna går varm och jag beordrar mig skärpning. Nu ska den lille mannen få sin medicin. 

Sittande på sidan om sjuklingen börjar jag sända tankar, tror jag i alla fall. ”Orkar du vakna? Du ska få lite att dricka, lite mot febern…” Jag känner mig lite dum och hjälplös, men jag får respons. Han försöker resa överkroppen, men faller tillbaka. Jag stoppar kuddarna under rygg och nacke och ger honom drycken i en gammal sugrörsmugg, vilket fungerar riktigt bra. Han sörplar i sig alltihop och somnar genast om. 

Medan jag väntar på att febern ska sjunka klipper jag till ett par byxor av ett par avklippta jeansben. Att sy går fort för en slarvmaja. Inget onödigt nålande eller tråcklande, bara att gasa och köra. Ja, någon gylf blir det ju inte, bara en rejäl resårlinning. 

Trikå är ju enklare ändå. Det blir både en pyjamas, boxershorts och en t-shirt av enkelt snitt. Storleken är helt improviserad, men jag har på känn att det blir bra. 

En skjorta eller två, av bussarongtyp borde det gå att få ut av Kronans gamla blårutiga påslakan. 

Men så långt kommer jag inte. Det ringer på dörren! Jag blir iskall. Vem skulle komma oanmäld? Försiktigt petar jag undan locket från dörrögat… det är grannfrun ovanpå!

Lika försiktigt backar jag undan från dörren och smyger in i sovrummet. Jag hör tunga steg i trappan och paniken släpper lite. Vad var det jag sa: det ÄR något skumt med grannarna där uppe! 

6

Dagen går sin gilla gång. Jag sköter mina katter och växter, avböjer vänliga SMS om inköpsturer och kafferep, matar sjuklingen, syr lite mer… men jag har ju inte ätit sedan frukost! 

Det blir en snabb soppa på sötpotatis och lite grufs från kylen. Jag får i patienten en dryg deciliter när jag kommer ihåg att det var jag som skulle äta! Men han har svalnat lite, faktiskt. 

Jag äter min soppa med en halv siktkaka och inser att jag var nog utsvulten (I-landsutsvulten) och tar för säkerhets skull en bulle ur frysen och en mugg kaffe. 

När jag sitter i fåtöljen och doppar en remsa bulle i kaffet får jag till mig: 

”Kan man få en bulle, månntro?”

Den lille mannen är vaken, och jag blir ivrig att bjuda på fika, och kanske få lite information. 

Två bullar, en vanilj och en kanel. En kopp svart kaffe, och nu tänker jag faktiskt ”mjölk eller socker?” och får ett vänligt nekande tillbaka. 

Redo att stötta sätter jag mig intill, men nu tar han koppen med en relativt stadig hand, och en bulle i den andra. Han sänder ingenting, förutom en sorts njutningsfullt brus. Snart har han fått i sig båda bullarna, och jag sänder ”en till?” Det vill han inte ha, och han är återigen utmattad. Jag bäddar om åt honom och sätter mig att sticka och se på någon annan halvdålig deckare. Van der Valk är slut. Det blir något engelskt. ”Mördad och inte glömd” eller något sådant. Tämligen trist. 

Tankarna vandrar, trots paranoian att bli hörd, tankeläst av en invasiv pyssling. Och nu känner jag en sorts irritation och välbekant vanmakt: Har jag inte lovat mig själv att aldrig mer ha en karl som en black om foten? Och vad blir det nu när han ska duscha, gå på toa och så vidare? Pryd är jag inte, som gammal vårdarbetare, men hinnan av integritet har tjocknat och stelnat med åren. Kanske bildar den ett slags skal åt den eremitkräfta jag mer eller mindre blivit. Jag trivs gott med mitt lugna, tillbakadragna liv, krämporna till trots. 

Händerna pysslar med sitt, och snart kan jag sammanfoga delarna till en cardigan och sy i knappar. Garn har jag gott om, det är ju bra att ha. 

När katterna får sin kvällsmat kollar jag hur väl det går att se in. I köket är det inget annat ön att fälla persiennen, men i vardagsrummet håller växterna eventuella åskådare ute. 

Snabbt kilar jag ut och släpper in den gula katten för kvällen. Låser och stänger även innerdörren. Puh! Stress och paranoia, sömnbrist och en stark känsla av overklighet tynger mig till både kropp och själ. Ska jag våga lägga mig i sängen och sova som folk? Nej…

Vad skulle kunna hända? Pysslingen kommer inte att inte dö av sin feber, men kanske döda mig? Stjäla mitt guld? Knappt värt besväret, förstås. Mormors slitna vigselringar och någon avryckt kedja… 

Nej men det får bära eller brista, jag gör det! Och så lägger jag fram de små plaggen och en ren handduk och hoppas på det bästa. Förmodligen sover jag innan huvudet slår i kudden.

7

Solen kravlar sig försiktigt upp, och den svarta katten boxade mig vänligt i ansiktet med hopp om frukost. Jag sträckte på mig och grymtade som vanligt, redo att börja med mina morgonrörelser. Men ”som vanligt” bor inte här längre. Det har flyttat och ersatts av en nisse! 

Jag måste gå på toa! Min toa saknar lås. Jag behöver inte bara göra både nummer ett och nummer två, utan även få min välbehövliga och igår uteblivna dusch och noggranna insmörjning med diverse mjukgörande och värklindrande klet! Provisoriskt och skamset håller jag i dörrhandtaget med vänster hand medan jag gör ifrån mig, och sen drar jag duschdraperierna extra tätt samman innan jag låter vattnet strila. 

Men var är fotbaljan? Den står ju upp och ner under duschpallen, och en hemgjord tvål ligger bredvid. Den inte så flashiga ringbloms-och lavendeltvålen efter Mandelmanns recept brukar mest få stå till tjänst när Dove är slut, eller när hälarna är kolsvarta av barfotapromenader… 

Duschen är snabbt avklarad, och ingen sköterska hade berömt mig för att vara noggrann med de olika  smörjorna heller. Trosor, och för en gångs skull behå, detta satans gissel, och så den stora morgonrocken. Nu är jag relativt anständig. Tänderna bara, sådär ja.

Det luktar kaffe. Det luktar varmt bröd. Jag kikar försiktigt in i köket. 

På min höj-och sänkbara arbetsstol tronar enmetersmannen, nyduschad och i sina något töntiga hemsydda nya kläder. Han är fullt upptagen med att steka ägg. På det sällan använda köksbordet står en frukost för två, och på tre små fat på golvet är det tydliga spår av alldeles för mycket kattmat. 

Snabbt drar jag mig tillbaka och trär på mig ett par sweatpants och tishan med katten Gustaf på. Nu är jag redo för frukost… tror jag…

Den gula katten ber att få gå ut, förstås, och lyckligtvis syns ingen grannkäring till. Kvickt in och dörren i lås igen! 

Att kräva min stol tillbaka är ju övermaga, så jag krånglar mig in på den lilla utdragssoffan. Jag tänker med ett stort positivt eftertryck: ”Vilken service! Det här ska bli gott!”

Att nöjet är på hans sida uppfattar jag lika tydligt, och så hugger vi in på de upptinade tekakorna med stekt ägg och kaviar, och vi sänder inte så mycket mer än vällustigt mummel förrän det blir påtår. Då orkar jag inte hålla mig längre: ”Ursäkta, men hur hamnade du på min balkong mitt i iskalla natten?” Det var väl inte oskäligt frågat ändå? Och han svarar, men det är bara början. ”Det är en lång historia”

Han trycker världsvant på ner-knappen på min stol och tar kaffekoppen med in i rummet. Jag noterar att han är lite matt och svag, så jag tar med en dos feberbrygd, och förstås min egen kaffemugg. Nu måste jag väl få veta något?

8

Immateriellt världsarv, ja jag vet vad det är. Något  med UNESCO. Nu handlar det om den norska och svenska sätern/ fäboden. Inte bara människorna som vi känner dem är engagerade, utan en stor stab av varelser som vi inte ens har hört talas om. De kallas för De fria folken, och deras arbete, ja deras kall, helt enkelt, är att bevara naturen, att stötta hållbart bruk av den och att avvärja människoförvållade katastrofer. Just de här atletiska enmetersmännen finns på varenda säter, ordnar med djur och byggnader, städar bort snabbmatsförpackningar, taggtråd och annan skit, och ingen ser dem någonsin. Människan har inte kvar hela kunnandet och den naturliga förståelsen, så dessa pedagogiska agenter har ett viktigt jobb. 

Dessvärre finns det de som ser dem. De snabba rörelserna och förmågan att kamouflera sig, gå in i vegetationen, den räcker inte till. En vanlig arbetsdag uppe vid norska gränsen blev det bara helt svart för vår lille man. Han kvicknar till inknuten i en jutesäck, och som han uppfattar det, i en takbox på en stor bil. Det är förfärligt kallt, och smällen i huvudet ger en skev tidsuppfattning, men förmodligen gick färden raka vägen hit. Eller en våning upp. 

När han kvicknade till sov paret djupt. De är ju äldre, och resan hade tagit på krafterna. Han kunde nu se sig omkring, sedan han lyckats skära upp säcken. Och det var en upplevelse…

Hela lägenheten var ”utsmyckad” med uppstoppade utrotningshotade djur, och inte nog med det! Även en glastavla med uppnålade älvor, precis som en gamla tiders insektstavla! Älvor, så väna, så helt utan ondska, vem kan göra något sådant? 

I ett rum fanns en stor rostfri bänk med kanter på, precis som på bårhuset! Sågspån, formalin, slangar, kirurgiska instrument… Han förstod nu hela konceptet med smällen, kidnappningen, resan hit. Snart skulle han vara ett utställningsföremål, en raritet!

Det var i det läget enmetersmannen fick upp balkongdörren och lyckades klänga in under balkongen, bara för att i sitt redan dåliga tillstånd ramla in på ännu en iskall balkong.

Kan jag förstå, och kan jag tro på hans ord? 

Utan att tveka svarar jag ett bestämt ja, med ord, och jag nickar energiskt. Jag har ju alltid vetat att det är något skumt med dem! De måste stoppas! Med alla medel måste både de och deras otäcka svarta SUV oskadliggöras! För framtidens och alla levande väsens skull! 

Jag skulle gärna vilja veta vad de har nere i källaren, där de grejar så mycket och uppenbarligen måste urskulda sig utan någon relevant relevans om en säger så… 

Vi går ner i natt och kikar… om du orkar? Men det är säkert rejäla hänglås på förråden. Att klippa upp dem skulle leda till misstankar. Om vi inte klipper upp några till, förstås, så det ser ut som ett vanligt källarinbrott? 

Han orkar. Han känner sig mycket bättre. Ett blodomlopp fritt från formalin och ett huvud så gott som läkt från hjärnskakning. Och han har bättre grejer! Som osynlig medarbetare behöver en bra verktyg, förklarar han. Som en uppsättning dyrkar som klarar alla kända lås och några okända med. Det blir spel mot ett mål! Öppet mål! 

Vi fördriver dagen med att vila och speja på grannarnas eventuella rörelser. Jag handarbetar förstås, och syr även ett par enmetersplagg i grönt och gråbeige. Något som kan tänkas stödja osynligheten. Efter middagen passar vi på att sova ett par timmar, och jag hinner till och med drömma en riktigt otäck mardröm om ett balsameringsaggregat. 

9

Magliten ritar en lång kägla utefter golvet. Taklyset vill vi inte slå på. Tusan, att de är så dåliga att skriva namn och lägenhetsnummer… men det är bara jag som surar. Min partner in crime har redan luktat sig till rätt dörr i matkällarkorridoren. Han mixtrar med låset, och strax har vi tillträde. Där finns inget komprometterande alls, men nog är det väl skumt att de har en massa djurfoder, när de såvitt varenda granne vet, inte har några som helst husdjur?

Låset sätts på plats, och vi tar oss till förrådskorridoren. Lika spikrakt för oss pysslingnäsan till rätt dörr, och strax är även denna upplåst. Och vräks emot oss…

Luften tar liksom slut i bröstet, tiden tvärstannar och ett stort frågetecken svävar innanför pannbenet. Nää, jag törs inte titta! Vart blev min vän gårdstomten av nu då? Jag är nog bara en halvmeter hög själv, känns det som. Har de ett monster i förrådet? En vanför son som matas med sällsynta inälvor? 

Dörren glider upp igen, och mot mig kommer min gäst, två magra lodjur och en järv med eländig uppsyn. Och så ett par toviga hälsingefår! Hur de undgått att bli mat åt rovdjuren är ett mysterium!  Vi låser och bär så snabbt vi orkar de taniga fåren upp till lägenheten, med två lodjur och en järv i hälarna. Jag är alldeles skakig. Mina katter! Lodjur äter katter, det vet ju alla! 

”Inte vi”säger lodjuren i mitt huvud. ”Vi är med de fria folken” 

”Säg till fåren att inte bräka, snälla!” tänker jag ängsligt. Vilken sits jag hamnat i! En fantasy-action-skräckkomedi, roligare på håll… 

Fåren tittar fåraktigt på mig, och jag inser att de hör mina tankar, de också. Jag häller upp en påse havregryn i en långpanna och tänker att det inte kommer att räcka länge. 

Torrfoder för katter funkar ju lika bra för lodjur, och även för en deprimerad järv, visar det sig. De måste ju alla få äta sig mätta, oavsett vad som händer sen. 

Katternas små dryckesfontäner förslår inte långt, så i badrummet fylls baljan med vatten. 

Hela menageriet måste i alla fall komma hem på något sätt. Snart kommer fårlukten att kännas i trappuppgången… och ska de bajsa var som helst? Och kissa floder, som får gör???

Kronans påslakan, leve Konungen! De får duga som strö åt fåren att sova på. Och lite kuddar. De där övertaliga, som lever på övertid enligt bra-att-hakonceptet. 

Katterna får låna ut en låda åt lodjuren, medan järven får lov att gå på deras. Den blir genast god vän med den svarta katten, som minsann aldrig knyter några vänskapsband. Märkligt. 

Katten tittar värderande på mig, och jag tänker: ”Inte du också! Ut ur mitt huvud!” 

Det här äventyret måste få ett slut! 

Folk och fä lyckas sova en stund, allt medan doften av lortigt får sprider sig…

Vid frukosten är alla fortfarande sams. Den gula katten får lova att intet yppa om han ska få gå ut. Järven äter löskokta ägg och jag öppnar till och med ett par burkar tonfisk åt de omaka katterna. 

Idag tänker jag steka pannkakor till middag. Det kan nog alla äta, med lite lock och pock. 

Fåren äter gröt. Det är lite mildare för deras svultna magar. De har fisit hejdlöst hela natten! 

Nu är det tid att smida planer: vad gör vi med de onda grannarna, och hur får vi hem alla gäster igen? Går det att samordna? En idé börjar ta form…

Timmarna går medan planen utarbetas.

Pannkakor steks, grädde vispas, får tycker om äppelmos medan järvar föredrar blåbärssylt. Lodjur anser att det enda rätta på pannkaka är strösocker och vispad grädde. 

Mitt matförråd tunnas ur… planen behöver sättas i verket redan i natt!

10

Vid midnatt går jag med kompost och sopor. Det lyser lite ovanpå, och skrapandet av möbler har inte börjat än. Vi avvaktar och jag stickar några varv. 

Hasandet börjar strax före ett. Det här lugnet måste väl tyda på att de inte ens har försökt utfodra sina fångade djur? Vilka skitstövlar de är! Ilskan ger mod. Så snart det blivit tyst förbereder vi räden. Jag har de lite kraftigare buntbanden i fickan, en skvätt eter kan vara till hjälp också. Efter en lagom lång stund smyger vi uppför trappan. 

Låset är enkelt fixat, så en säkerhetsdörr är visst inte så säker.

Min kumpan ser utmärkt i mörkret, så han tassar före. I sovrummet ligger kärringen på rygg och gapar och frustar. Det är osäkert om hon alls vaknar, eller bara fortsätter sova med lite eterdoft i de väldiga näsborrarna. Buntband, ögonbindel, munkavle… snart kvicknar hon till, och då måste gubben vara säkrad. 

Den tjocke gamle mannen ligger i en utdragssoffa, lite som i en kista. Han fyller den väl. Vi drogar och förpackar honom lika snabbt. Nu kan vi bättre titta runt i lägenheten. Jag har förstås kronans sjukvårdsavdelnings utrangerade vinylhandskar, så jag kan pilla och snoka var jag vill. Tiden räcker dock inte till allting. Vi stoppar de döda djuren i säckar från det otäcka arbetsrummet, för vidare befordran till kremering. Detta får dock vänta. Nu måste vi hitta bilnycklarna, båda exemplaren, och köra våra befriade djur till norra Värmland, där det fria folket ska ta väl hand om dem. 

Bilnycklarna ligger förstås i en gammal kakburk i plåt. Rätt på första gissningen. Det ska hindra kapning av åtråvärda miljösnusksuvar. Vi raskar oss, och redan före tre är vi på rull mot Likenäs. Skam till sägandes är det en riktigt rolig bil att köra och jag njuter av färden, och av äventyret, vart det än månde sluta. Min lille kompis underhåller mig med lite oskyldiga fakta om den för människorna osynliga delen av tillvaron. Det är lärorikt. 

Samtidigt uppstår ett fluttrande ljud, jag tänker på fläktremmen och får ont i hela huvudet, men det är något annat. Mig ovetandes har tavlan med de olyckliga älvorna fått följa med, och uppenbarligen har de uppstått från de döda övernaturliga (nej, paranaturliga heter det!) 

Den lille mannen har redan fått loss bakstycket ur ramen och drar nu ur nålar så fort han kan, ur de tunna små vingarna, som nyss flaxat i panik, men nu håller sig blickstilla. Han håller varje älva i sina kupade händer i tur och ordning, och jag både ser och känner att de får healing. Kan han också Reiki? Men hur märkligt, jag var så säker på att de små varelserna var döda? Reiki helar, men det väcker inte till liv. 

Healing kan heta många saker, får jag veta. Min metod är inte sämre än andra. Älvorna däremot, var inte döda när vi såg dem, de var bara bedövade av giftet på nålarna. De skulle ha tynat och torkat till döds, för att bli så vackra troféer som möjligt. Sjukt, eller? 

Klockan närmar sig fem när vi är framme. Det blir ju inte alldeles enkelt att komma tillbaka och parkera på gården nu. Jag tänker att stormarknadens parkering skulle funka, och sen får vi hämta den i morgon natt. 

Vi ser små lyktor, och där kommer flera små män och en liten kvinna och möter oss. Jag öppnar upp baktill, och ut skuttar fåren och drar hårt in den friska nattluften i sina svarta näsborrar. De är tacksamma att  ha sluppit bli Får i kål åt lömska sörlänningar. Lodjuren rör sig lugnare, värdigare, och de stannar upp för att stångas mot min hand. Jag stryker dem över pälsen och sänder ”Det var trevligt att ses, lycka till nu” och får ett spinnande ljud i retur. 

Järven, jag sätter honom på knät. Han är ledsen, deppig… jag vill behålla honom!

Men det går ju inte. Jag ber de snälla pysslingarna att ta särskilt väl hand om järven, för han har en stor sorg inom sig. Han behöver kärlek och blåbärssylt. 

Känslan som kommer till mig är att jag kan vara helt lugn. Han ska få det så bra. Både löskokta ägg och pannkakor med sylt. Ja men då så. 

Hemfärden gick rejält olagligt fort. Men vad tusan, vi var ju redan kriminella i en stulen bil och med två rånoffer i en lägenhet precis ovanför min egen… vilket mörker… 

Men upp med humöret nu! Hur bra är en man av de fria på att vara osynlig i en livsmedelsaffär? Expertnivå, förstås. Ja, så vi går in på köpcentret och ser ut som en. Jag handlar färskt bröd, frukt och gott pålägg, och som jag tycker mig se så stoppar denne lille välgörare fickorna fulla med allt möjligt gott. Men vem är jag att döma? Tjålare av lyxbilar…

Promenaden hem gör gott. Den kalla friska luften ger en boost, så vi tar oss hem relativt pigga och vid gott mod. Vi har varit instängda länge, och ingen av oss trivs med det. 

Nu blir det frukost och efter att ha mockat efter fåren och rensat kattlådorna så finns det inget vettigare att göra än att sova. Vilken härlig säng jag har! Hoppas kompisen ligger lika bra i soffan. 

Det går liksom inte att sova längre än till elva, hur utvakad en än är. Inget annat än upp och hoppa! Jag gör mitt gymnastikprogram, yogaövningarna och min morgontoalett. I vardagsrummet sover ännu min gäst. 

Jag läser tidningen på surfplattan och dricker en kopp kaffe. Det har inte hänt mycket på lokalplanet. Inte ett dugg…

Idag blir det vildsvinskalops, nykokta rödbetor med smör och grovt salt, samt riktig sönderkokt snöbollspotatis. Till och med den lilla katten smakar, det är ett gott betyg. 

Min gäst börjar bli rund om magen. Han måste återbördas till hemkommunen snarast, innan han blir för ”höspen” som de säger i provinsen. Inga karlar i mitt hem! Inte ens i miniformat! 

Vi ser ett naturprogram på teve, och jag får veta att det stämmer delvis, men det är så många samband och sammanhang som människan inte har en aning om. Det har jag ju anat i många år, så jag är inte överraskad. Sen kommer Aktuellt, och dagens krigsoffer blir siffror i en tabell, som vanligt. Vi inväntar husets insomnande. Huset som aldrig sover, har jag kallat det förr. Tack och lov har mörkret och kylan en tröttande effekt även på de mest inbitna nattugglorna, och vid midnatt redan sätter vi igång.

11 

Jag traskar på den frostglittrande trottoaren, så fort jag kan utan att se skum ut, hoppas jag. Det är fortfarande en och annan hund ute och rastar sina trötta ägare. Bilen startar lätt, och det är heller inga problem att ställa den tillbaka på sin egen motorvärmarplats. Jag till och med dristar mig att sätta i sladden trots att jag har kondens i plasthandskarna och fryser om händerna. 

Trappuppgången ligger mörk och öde. Jag håller emot porten så den inte smäller, och bereder mig på att kila upp till lejonets håla. Precis vid min egen dörr får jag till mig: Gå in! Inte upp!

Min kumpan har inspekterat, och de onda grannarna ligger kvar, lever och andas, tigger och förbannar. Ingen fara. 

Men ska vi inte ompröva våra planer? Att åka i en stulen bil ännu en gång bara för att ge djuren en värdig begravning är ju egentligen helt onödigt, om det hela sköts rätt. Vad vi absolut inte vill är ju att gynna marknaden för dessa makabra troféer. Hur vore det om polisen hittade dem? Liksom de båda missdådarna? 

Absolutement, men hur? Jo se, de fria folken har ett litet knep för det också. Mina tankar går till Men in Black. Den här förmågan är till och med bättre. De blir till och med försatta i dvala en stund, allt emellan fem minuter och en halvtimme, och sen minns de ingenting av den senaste tiden. Kör då på en halvtimme, för allt i världen, tänker jag med eftertryck.

Bara det fungerar? Käringen liksom jag ser ju de fria! Tänk om hon är immun? 

Vi får ta risken, vi kilar upp och jobbar snabbt. Bilnycklarna åter i burken. Allt komprometterande åskådliggörs lite extra. Bländningen kombinerad med healing, så alla märken av fångenskapen döljs… ja förutom uppenbara tecken på inkontinens… Det kan de ha som en liten bonus. 

Vi håller en braständare under brandvarnaren, eller, jag håller upp enmetersmannen och han håller tändaren. När den börjar ljuda kastar vi oss ut och han låser snabbt efter oss. Jag låtsas komma ut ur min dörr när vi egentligen går in. Jag ropar hallå, spelar ovetande, lyssnar vid fel dörrar… 

När min närmaste granne öppnar, sömndrucken och vettskrämd, tar jag upp min mobil och larmar 112. Vi ringer på alla dörrar, och alla utom grannarna ovanpå mig öppnar och pälsar på sig. Snart kommer polis, ambulans och stegbilen. 

Vi för upprörda samtal om våra instängda husdjur och hur vi ska kunna rädda dem.

Ganska snart får vi lov att återvända till våra respektive hem. Från köksfönstret följer jag den avtagande räddningsinsatsen. Nöjt noterar jag att polisbilen följer de två ambulanserna till akuten. 

Nu ska väl bevisen tala för sig själva. 

Min gäst har kokat varm choklad åt oss (och matat katterna igen! De kommer att få hålla diet när allt blir som vanligt igen)

Att äta om nätterna är inget jag har för vana, men varm choklad och mikrade bullar är ta mej tusan det enda rätta nu! 

Vi rensar hela bullfatet, sen är det sovdags. Det sista jag ser under persiennkanten är ett dansande, grönflammigt norrsken. 

De båda gamla hankatterna flankerar mig, och jag gissar att den lilla sover på toppen av sin nya idol. 

12

Det går inte att sova längre än till elva. Det är inte husets fel, det är inte lyhört här. Det är nog i mig själv. Inte ens under mina år med nattjänst kunde jag sova längre. 

De fria folken tycks inte lida av samma defekt. Den lilla gubben med katten ovanpå snarkar tungt, och katten åker upp och ner med bröstkorgen. 

Jag stökar undan mina morgonbestyr och tar itu med frukosten. Idag blir det väl slut på sambolivet i alla fall. Fast hur ska han komma iväg utan skjuts? Jag har ingen bil, och ingen att fråga utan en massa frågor i retur. 

När den gula katten går ut passar jag på att speja på våningen ovanför. Det är fullt av blåvita tejpremsor tvärs över dörren. Lite överdrivet för en icke-eldsvåda, eller hur? 

Vid frukosten fäller jag upp iPaden och slår upp de lokala nyheterna. Det ärbara korta notiser än så länge. Det är inte tidningsutgivning förrän i morgon. 

Det har tydligen gjorts en utryckning på ett falsklarm i stan, men också ett tillslag mot en lägenhet med illegalt gods. Det antyddes inget samband. Vi skrockar i samförstånd. 

Det blir aktuellt att tala om refrängen. Jag vill färdigställa några plagg till och även försöka hitta några bra vinterskor som passar sig vid fäbods- och naturvårdsarbete. 

Vi mäter fötterna och konstaterar att storlek 35 är mest trolig. 

Medan mannen duschar och ansar skägget knallar jag till sportaffären. Det är rea, som vanligt, men lite bättre än vanligt. De slumpar väl allt de inte blev av med till Black Friday. Det passar mig perfekt! 

Jag hittar en riktigt bra skogsryggsäck för juniorer. Ett par GoreTexkängor i 35 för halva priset, och en vind- och vattentät varmfodrad jacka som väl ska vara midjekort för en mindre dam lovar att bli nästan knälång åt en enmetersman. 

Munter till sinnes knallar jag hemåt. Vilken historia! Och tänk att den går inte att berätta för någon! 

Nu kommer jag förstås alltid att spana efter de fria folken när jag går i skogen. Ärligt talat har det ju verkligen väckt nyfikenheten. Hur många olika folkslag finns det? Är alla små? Jösses… jättar kanske finns de med? Att korsförhöra min gäst känns inte alls rätt, så det får bli empiriska studier. 

När jag är hemma igen har gästen klippt skägget en bra bit, och på fri hand tvärklippt håret i nacken. Jag får hjälpa till lite med både luggen och nacken. Det blir riktigt bra. Jag kan inte låta bli att fråga om han har någon fru som väntar oroligt där uppe i fäbodlandskapet. 

Barn och barnbarn finns det, men frun är tyvärr i de fjärran nejderna efter en särskilt svår räddningsinsats vid en skogsbrand för ett tiotal år sedan. Sorgen är så påtaglig att jag uppfylls av den som min egen, men den skingras av några fina bilder av barnbarnen och alla djuren på sätern. Vilket fantastiskt sätt att kommunicera detta är! Och det kunde vi alla ifrån början. 

Skor och jacka passar precis, och i ryggsäcken packar vi kläderna som jag har gjort, och en del av de gamla, som det finns lite slitmån på. Eftersom han är väldigt förtjust i sötsaker, så packar jag ett ytterfack fullt av överblivet halloweengodis. Den lilla katten svansar runt och mjappar bekymrat. Hon känner på sig att hennes vän är på väg att lämna henne. 

Medan vi dricker eftermiddagskaffe kommer och går poliser, det är målade polisbilar och vita skåpbilar, killar och tjejer i vita engångsoveraller. Tankarna går till alla de stackars döda djur som förnedrats med evigt liv som prydnadssaker. Nu får de ändå någon sorts erkännande och upprättelse. Frågan är ju om de båda gamlingarna får något vidare straff. De är säkert inte straffade förut, har opererat under radarn i många år, säkert. 

Ett straff i sig är ju ändå att de aldrig kommer att förstå vad som hände. Ett evigt ältande och grubblande, en ständig osäkerhet, ja, det är gott åt dem! 

Nattåget mot Östersund får det bli. Snälltåget. Efter en rejäl middag packas det sista, såsom smörgåspaket, en matlåda med vildsvinskalops som kan mikras på tåget, en påse bullar och en burk av det goda snabbkaffet. Jösses, ryggan är lika stor som gubben… men han är stark som en fullstor man, kanske starkare. Det känns ändå lite ängsligt och lite vemodigt. Ett modershjärta tar så lätt in en extra skyddsling, om än en bra bit äldre än modern i fråga. 

Vi promenerar den trivsamma gångvägen till Resecentrum, och tack vare den rejäla halsduken kan han lätt tas för en liten pojke. En krallig liten pojke…

Inte många människor ute. Bra. Jag ska låtsas vänta på en vän som ska komma med tåget, avleda klareraren och tågmästaren,  och med hjälp av osynlighetstricks ska kompisen smyga ombord. 

Vi fryser inte, men det är ändå svårt att stå stilla på perrongen. Fötterna trampar hit och dit som av sig själva. Det är som resfeber, även för mig. Ska jag någonsin få veta om han kommer hem ordentligt? Ska den vanliga verkligheten, vardagen, ta över och sudda bort kanterna på vårt äventyr, så jag kanske inte ens kommer att tro på det själv? Kanske jag åker på en MiB?

Snälltåget mot Östersund, för vidare befordran Vemdalen infinner sig. Jag går åt ena änden av tåget och min vän åt den andra. Jag frågar tågmästaren om min imaginära vän. Hon tittar i sin skärm och ser bekymrad ut. Ingen med det namnet finns på tåget. Ingen biljett har sålts i det namnet. Jag anlägger även jag en bekymrad min, tackar för hjälpen och ser i ögonvrån hur en liten figur med jättestor packning bordar den sista vagnen. 

Nu är äventyret över för min del. Möjligen ligger det någon liten doft av ull och dallrar i hallen. Det känns lite ihåligt, ödsligt… och lilla katten då, ja hon behöver kärlek och omtanke nu. 

När tåget satt igång och diskreta vinkningar utväxlats är det bara att traska hemåt. Stegen är tunga och liksom tvekande först, men vartefter blir de lättare, och det blir hjärtat också. 

Vilket bra liv vi har ändå, kissarna och jag! Och vilken jättestor hemlighet vi delar!

13

Utanför porten väntar den gula katten. Vi går in tillsammans och jag kommer ihåg att vittja brevlådan nere vid entrén. Det var några dar sen sist. Katterna kräver kvällsmat, och det är lätt att utläsa av deras kroppsspråk att jag är förfärligt snål. Nån ordning får det i alla fall vara, nu ska jag återställa den en bit i taget.

Ullmadrassen åker ut på balkongen. Fårens gamla kuddar åker i soporna och jag vädrar med korsdrag, kort och intensivt. När disken är undan och vi sitter i säkerhet från robotdammsugaren känner jag mig väldigt trött. Den lilla katten ligger i mitt knä och stirrar som vanligt misstänksamt på vår lilla runda städhjälp. Som vanligt. Det är nyckelordet. 

Klockan blir tio och det är dags för nyheter på TV4. Det har begåtts ett brott i vår lilla stad, stort nog att uppmärksammas av riks-TV! Det rör sig om ett äldre par som under ett antal år ska ha fångat och stoppat upp utrotningshotade djur för försäljning på den internationella svarta börsen. 

De hade till slut fallit på eget grepp, vad det verkade. Båda hade förlorat såväl medvetandet som minnet av ett förmodat utsläpp av formaldehyd, som även hade påverkat brandvarnaren. 

Såväl böter som fängelsestraff står att vänta, och egendom kommer att förverkas, ja tänk så mycket som döljer sig bakom en alldeles vanlig lägenhetsdörr…

Vi lägger oss direkt efter nyheterna. Den svarta katten är nöjd, nu blir det kel och sudoku. 

När jag tar min kvällsmedicin hör jag ett swischande, fluttrande ljud. 

Ur nattygsbordslådan far en hel svärm älvor… och huvudet fylls av alla deras små ivriga förklaringar: det är för kallt ute, det finns inga blommor nu, de har ont i vingarna, de vill inte bli fångade igen… de bara MÅSTE få bo här över vintern! 

Ja vad ska jag säga?