Slakmotans åldriga väg av grus sträcker sig som i alla tider upp mot tjärnen.

Där rinner skogens fukt i rännilar till en skål av vatten.
Kastanjefärgat i skydd för vinden.

I den spegelblanka ytan har djur och maskiner kastat en bild över bergen.
Där får andhämtningen och hjärtslagen eka över stillheten.
Ålder blir endast ett vagt begrepp.

I spegelns mitt ligger en död and bredvid en näckros i full blom.