I natt sov vi över hos hans pappa. Det gör vi inte vanligtvis. Pappan bor ganska långt bort. Men det spelar ingen roll, inte i det här sammanhanget i alla fall.

Jag hatar oftast att vakna på natten. Det känns så onödigt eftersom jag oftast vaknar av att något irriterar mig. Som att det är för varmt eller av de femtonåriga moppepojkarna som kör så ljudligt de kan på vägen ett tiotal meter från mitt fönster.

Men så finns det en sak som inte gör mig ett dugg. Jag skulle kunna vakna av den anledningen varje natt och jag skulle aldrig tycka att det var jobbigt på något sätt. En sovande arm, hans arm, plötsligt på min midja och han drar mig närmare. När han andas de där tunga andetagen och säkert drömmer om någonting fint som han kanske inte kommer minnas när han vaknar. Med fortfarande stängda ögon hjälper jag till att flytta närmare. Känslan av hans varma mage mot min rygg och armen över mig, hans famn, känns så trygg. Han andas mig i nacken och då känner jag verkligen att han är nära nära.

Och just det här gjorde att jag fick tre minuters mindre sömn i natt, för jag kan somna om hur lätt som helst när han är nära. Och det är så himla värt. För det bästa jag vet är att vara med honom

Vi pratar i telefon i timmar när vi inte är på samma ställe. Han ringer nästan varje gång. Att han inte tröttnar på mig, det förstår jag inte. Men att veta att han letar efter mig till och med när han sover är ju bara så jävla vackert att jag nästan har svårt att tro att jag inte bara drömmer, precis som han gör när han omedvetet väcker mig på det bästa sättet någonsin mitt i natten och gör mig lycklig.