Det finns sånt som jag inte vill prata om. Eller mer sånt som jag inte vill erkänna ens för mig själv. Inför alla andra visar man bara upp det som ser ut som det perfekta. Det ideala. "Titta hur perfekt mitt liv är! Kolla! Ser ni hur bra vi har det? I vårat kärleksfyllda liv tillsammans finns det inga skavanker, eller hur, det ser ni väl? Helt underbart har vi det hela tiden!" Men där emellan, där dyker det ibland upp tjafs om småsaker som för den ena är stora saker. Man blir sviken men ändå så håller man fast vid personen för att man älskar den så mycket och man tänker att det här var nog vändpunkten, efter det här kommer allt bli bättre.