bladen

viker ut

drömmarnas
tecken





hon tillverkade
aldrig nålen


hon spann
aldrig tråden
tömde aldrig pärlorna ur havet


lyfte
aldrig snäckorna ur
meningen



hon sömmade aldrig tanken



det hon sömmade
var

gåvan given ur
vindens andning


ja

in i vinden
lyssnade hon

sömmade kärleksorden





droppen vilken faller in i ditt bröst
är den droppen vilken låser upp fördömningarna
frigör havets flod




svikit
har jag


den lagda stigen



blad efter blad vittnar
om min missgärning


sviker
gör jag


det kvarvarande



lyfta mig
gör jag i stunder


av flodens slummer



doken
lagda över
kvinnans ansikte



vindarna
rusar in i havet


väcker
djupen



vågor stegrar
med böljande manar

doken
rör vid
hennes ansikte

den smekande handens bortovaro



hennes stämma
virvlar

ur det lösta livstycket


ett skri river
upp

havsfågelsvila


vågor betar
i havsäng



samlas runt
kvinnans blödande händer



hon följer
båren

båren med kroppen



anfäder
bär

med starka händer



hon manar sina fötter


hedgräset
susar
havet kallar in


de sänker båren i stenhavda



hon lägger
den ögonblomma
hon så djupt älskade till



kroppen tackar hon

du bar mig
genom årens kvarnar



hon niger djupt
vänder ansiktet in i jorden



förenas med tärnornas havsdans



han
lyfter hornet


blåser lätt
andning
däri

tonerna böljar in över

furornas bergshavda


falken dyker
lyfter tonen

till pilgrimen med de
naknade
stegen

rösen

vilka är rosor i vindens händer