Dina ord, de skadar.

Ju mer de skadar, desto mer vill jag vända dem.

Vända dem till ord så sköna att mina öron kittlar av vällust och lycka.

Varför säger du så till mig? Varför ser du förtjust på när jag vrider mig i smärta?

Varför är ditt leende så vackert, när jag ser på det igenom smärtfyllda ögon?

Du gräver djupt i mig när du säger dina ord, ger mig dina ögons blick, ler på det sätt som bara du kan.

Snälla bli min. Låt din hårda yta mjukna så jag kan se din goda kärna.

Den finns där, den pulserar med ett ljus så starkt och ödmjukt. Smeker min kind när jag anammar den.

Varför måste min kind bli röd innan jag får se en glimt av vad som ligger gömt, dolt inom dig?

Låt mig få känna din godhet utan att känna smärtan från din motvilja.

Ser du inte? Du är som mig. Vi är av samma sort. Låt mig visa dig den rätta vägen. Låt mig bli del av dig så som du är del av mig. Smärta leder aldrig till nåt gott.

Ändå vet jag, jag kommer kanske aldrig nå det som är gott.

För snart kanske du flyger ur mitt liv, flyger bort, för alltid.