En fågel flög just förbi utanför mitt fönster
som ett litet flygplan en miniatyr

oh jag önskar jag kunde sväva fram på samma sätt
med mina armar utsträckta graciöst

fångandes vinden, som för mig framåt
åt det hållet som jag väljer att flyga

känna solen på min rygg värma mig
och kunna se ner på allt det vackra under mig

nu flög den förbi igen denna graciösa varelse
så vacker och så fullkomligt ogripbar

jag undrar om den någonsin tänkt motsatsen...
att den skulle vilja vara jag, en människa

ståendes på jorden med båda sina fötter,
armarna utefter sidorna, och endast kunna känna

vinden rufsa om i sitt hår, och se den vidröra
alla löven i träden runtomkring

men min gissning blir att vinden är för fågeln
och jorden är för mig.