Hopplösheten tar över,
jorden kallar mig,
resan över Styx
ej avlägsen är.

Stoft var jag
åter kommer vara,
liksom fågeln
kippandes i diket,
musen i rävens käft.

Avhåller mig från tårar
vaken, trött och tom,
jag inser flärdens dårskap,
förgänglighetens kärna...