Vindarna värmer, vårtulpanerna har gjort sitt och genom det spirande bladverket ser jag älvor dansa.

En sång, tänker jag, som om det skulle räcka med att sjunga. Du svor på att det var så och precis då såg jag en ny glänta.

Leken var lätt. Jag fångades av luften och blåste bort ett tag. Ville komma dit igen, genom oavlönat arbete som alltid. Bara ett poem och en blommande kvist mot precis allt.

Genom tusen år jag sprang och det var bara bara luft. Vinden leker. Jag öppnar mina armar och tursamt nog så ser jag gläntan.

Mitt i det hela, fast utan att veta om det. Skapande ett avstånd. Så bort borta.

Att jag befinner mig just här.