Jag hör en röst

som säger tyst

Min inre tröst

en feghetens kyss

Från mitt bröst

hörs inte ett knyst

När jag framkallar ondskans lust

och erkänner orättvisans last

Men så hörs ett gurgel

långt nerifrån

Känns som totalfel

hjärnan fylls med sågspån

Förfasas försöker förhindra

men det är omöjligt löjligt

Att stoppa rösten från att tindra

och göra orättvisans sanning böjlig

För att alla ska se och inse

framför allt de som din käft vill beslå

Som blir galna över att du öppnar sanningens entré

själv blir du bara askgrå

Över den stress ditt hjärta framkallar

när den besegrar din knäppa hjärna

Och tillåter dig bli misshandlad av döskallar

får dig att framstå som en Gudsstjärna

Du ber till din kära gud

över din ofrivilliga skrud

Varför följer jag dina bud

trots alla oljud

Han svarar

du är mitt barn

Vi kan inte undvara

att köra in osanning i vår kvarn

Därför får du lida

för godhetens tecken

Är att varnande sprida

och förklara ondskans tecken