när stressen är över alla saker som måste
göras utan mening är slut när alla höga

argument har tystnat och tappat betydelse
när man sitter i sin ensamhet och undrar

vad var det jag kämpade mot när det var
någon jag älskade och borde ha kämpat

med vart var det våra vägar skildes åt
för länge sedan varför fann vi oss i ett

långsamt farväl i ställe för att älska det vi
såg i varandra den dagen vi möttes och

fångade våra känslors uppmärksamhet
och blev två men när och hur började vi

leva ensamma tysta under samma tak
när tappade vi respekten för varandra

inte var det respektlösa ord eller
handlingar mot varandra för det var

ett mönster som redan fanns där
men när började vi använda det mot

varandra det måste vara när den gråa
vardagen framträder och tar bort magin

då ser man den man mötte i sin sanna natur
dess personlighet när dom inte längre gör en till

lags och skillnaden är stor i från den man mötte
för man får leva med en person med helt andra

värderingar och intressen med fokus på helt andra
saker en vad man hade i gemensamma intressen

så för att summera så finns det ingen större lycka i
kärlekens tecken när någon ser mej för den jag är

och man ger sej i väg på ett äventyr med någon man
älskar och skulle dö för om det behövdes utan att tveka

för att ens liv skulle få en mening men så med tiden
så får man känna allt starkare att man lever med en

främling när dom blir sej skälva igen det gör en osäker
och känslomässigt desorienterad att möta någon man

älskar och får leva med någon annan som man inte
känner igen känslomässigt bedrägeri och personlighets

förfalskning grov stöld av kärlek och vandalisering av
ett krossat hjärta övergrepp av livs kvalitet och grov

misshandel på ett redan förstört liv vältänkt på mitt
enda liv tänk om det fanns paragrafer som denna i livet

men det skulle inte ge ett skit efter som jag frivilligt gick
ditt och skulle bli medbrottsling herre Gud