Du håller mig fången i mitt barndomsrum
Jag går på nålar, sitter på glas
Jag rör mig tyst och vågar knappt andas
Rädd att du ska höra
Rädd för vad du kommer göra
Jag räknar prickar på väggen som jag gjort sen jag var liten
Där utanför hörs din röst
Som naglar mot glas, vassa rakblad mot trumhinnan
Dina steg vibrerar i hela min kropp
Luften fastnar i min strupe
Pulsen hörs som en kyrkklocka i en dödsdömd stad
Mitt hjärta stannar när du öppnar min dörr
Där står du, känner doften av rädsla
Och luften blir tung när taket sänker sig ner
Dina ord som slår mig nästan medvetslös
Och du trampar på mig, sparkar på mig där jag ligger
Men du får aldrig min själ