Fram de sprängde, hovarna dånade likt tusen pukor, hästen frustade likt åskans muller, likt ljungeld de sprängde. Färmt de bröt ur skogen och ut på den blomstrande ängen, hovarna nötte ur den färska sommar jorden som flög likt splitter efter varje hovslag.
Hack i häl bröt de Polska bevingade husarerna ut ur skogen, till ljudet av vapen skrammel. Lik solen de glänste i sommar ljuset, deras guld ornamenterade rustningar ryade högmod och en medeltida djärvhet som så länge vakat över Polens ryttarmarker.

Men Thorsten och hans häst fruktade icket denna forntida vrede som var dem hack i häl, ty det visste att sant mannamod kom från norr, från gamla Götaland, som de båda voro sprungna ur. Från Lidans mynning i Vänern var de födda och fostrade, fåle och ryttare. Fostrade av köld och hårda skogar, på fordoms vagga, de bar båda sedan generationen på en styrka och mod som endast går att jämföra med guds nåde och fordoms hedna gudar. Vidrir en okuvlig och själsstark häst utan like, hetsad till mod och ärrad av strid.

Thorsten Göthe, en krigsman från Skaraborg, son till en kavallerist som drev ut Danskarna ur Skara 1611. Thorsten var en eldfängd karaktär som nu än en gång funnit sig själv med mer än vad han egentligen klarade av.

Med hast sprängde en vildsint Polsk husar framom hans vänstra flank, hans lika vilda mustasch virvlade i vinden över hans mun som tvingade fram ett hest stridstjut.

- Tjut i för i skola snart böla! Skrek Thorsten för full hals.

Thorsten som sällan förstod eller ville förstå farorna som omgav honom, drog nonchalant hjullås pistolen utan att inse konsekvensen av husaren vid sin sida, som genast höjt sitt svärd, som nu voro redo att falla. Thorsten reagerade och utbrast i ett hjälplöst joller och ryckte i tyglarna så Vidrir väjde undan slaget, och hamnade bakom den bevingade husaren.
Innan Polacken han reagera, lade Thorsten an och lät pistolen ryta rött, med en explosiv kraft slungades kulan iväg och slog av vingen samt genomträngde även husarens ryggharnesk, blod och fjädrar flög i luften till ljudet av husarens kvalande dödsskri.
Thorsten själv brast ut i ett vridet skratt av livsglädje och en svagt ofrivillig dödsångest. Men det dämpades snabbt utav de ljudande stridstjuten bakom hans rygg. Han kastade en hastig blick över ryggen och beskådade de tre husarer som fortfarande låg på, han visste han var tvungen och handla, ty de kom närmre och trots Vidrirs styrka så visste han att han inte kunde undkomma de snabba Polska hästarna, fäkta eller hoppas att Vidrir orkar utspringa de kvarstående tre?

En oundviklig vrede kokade i Thorsten mage, mannamodet tog över, fordoms förfäder göt styrka i hans lemmar och Guds nåde styrde honom då han obestridligt vände om och satte sporrarna i Vidrir, rakt på husarerna.

- Tvi er, era kätterska fähundar! Fy er som försöker rida ner en man av norden, en man av Göta, en man av fordoms mod i barm! Begriper ni icket att ni hädar emot herren? Ty jag är hans vapen, hans slag, jag är reningselden! Utbrast Thorsten.

Då han drog sin andra pistol och sköt den överrumplade husaren han passerade, rakt i huvudet. De två andra husarerna bromsade sina hästar så hårt att de nästan gick omkull, Thorsten vände åter om denna gången drog han sitt svärd och gormade högt.

- Jag är Protestantismens svärd som slungats uti från nordens rättstrogna vrede! Lystra mitt stridstjut och smaka mitt stål!

Och med de orden sprängde han rakt på husarerna och högg lågt mot den första av dem som lyckades parera och duckade sedan undan den andres slag. Men Thorsten reste sig åter i sadeln nu med ett stridslystet leende och spottade efter de båda som nu red tillsammans mot honom. Utan fruktan, utan tanke och utan pardon sporrade han Vidrir rak emot dem båda.
Han högg högt, men Polacken väjde undan och svarade med ett hårt slag, som träffade hans bröstharnesk med en skräll av plåt. Omskakat parerade han den andres slag samt lyckades slå honom i huvudet så att hjälmen for av, och innan han hann veta ordet av det så ekade ännu ett metallisk skräll då han tog ett svärds hugg mot sitt ryggharnesk. Luften slogs ur honom och åter igen fylldes han motvilligt av dödsångest och adrenalinet sköts ut i ådrorna, vredet röt hela vägen från magen och på instinkt stötte han svärdet rakt genom käften på husaren vars sista blick var vriden som en steglads och hans blod sköljde över Thorsten arm.

Den tredje och sista husaren satt nu på sin trötta springare utan hjälm, ett par meter bort och skådade med skräck och häpnad. Hur kunde dessa fattiga män från norr bedriva sådant krig att inte ens de bevingade husarerna kunde sätta till motvärn? Husaren blickade mot den klara sommar himlen med en sorgsen blick.

- Ja sa ju i sölle böla… Vet i icket att fågelfän skola värpa o icket fäkta!?