Fler timmar än någonsin hade legat fyllda med försommar. Mellan stammar, genom bäckar, över fält gick vår vandring. Efter världens längsta eftermiddag kom vi slutligen fram till hotellet. Det stod mitt i fältet, med hästar som betade omkring.

Jag längtade egentligen tillbaks till stan. Ville åter känna stans ogräsiga gator och raka virrvarr. Aurora var dock lika färdig i låren som jag. Så längtan omfördelade sig. Här stod vi ju, ganska lyckliga, hängandes skönt mot räcket.

Livet låg nära den sjunkande solen. Ändå var vi fortfarande unga. Tämligen lätt skulle vi orka med nästa morgon redan nästa morgon. Som om hotellet bara var några rader ur ett pågående kapitel...

Visserligen ville vi hellre sitta och spela än att gå och lägga oss. Men när mina ögon gick i kors och icke längre kunde skilja drottningen från Aurora, då skulle hon alldeles snart öppna dem på nytt. Och då var varje vägg bortblåst. Vi låg nakna i fältet.

Solen begärde av oss att söka skugga - nästa skugga och nästa... Likt hästar tog vi hela skogen till att vara vår beskyddare och mästare. Oldfield hade formgivit dessa solstrålar. Under vissa steg blev vi smått bevingade.

Jag ville berätta för Aurora hur vackra husen kunde vara hemma i staden också. Hon ville visa mig hur gläntorna vette ditåt. Fast såfort jag förde tinnarna på tal och tornen på tanke - var det som om hennes musik upplöstes. Mitt hopp föll djupt ner i marken.

Ändå fanns där åtskilliga chanser att resa sig. Efter varje eftermiddag, längre än den förra, nådde vi ett nytt sällsamt hotell. Alla ingick de i fältet. Fältet kändes utmattande men allt mer stärkande. Höll vi äntligen på att komma fram?!