Det finns inget av mig kvar,
mitt gamla jag,
minns jag knappt.
Jag har blivit en maskin som bara producerar, oavsett var och när jag befinner mig.
Snart 50 och tappat nästan allt jag älskar!
De få stunder jag får,
kan jag knappt njuta av!

Jag vill tillbaks till den jag var,
när jag hade så mycket att tycka om,
och göra.

Läsa böcker, fiska, spela gitarr, skriva och bara vara den människa jag är.
Lyssna på min musik utan hörlurar,
högt på stereon utan att folk stänger dörrar.

Varför kan jag inte få en stund för mig själv?
Mina Kaurismäki filmer ligger och dammar i hyllan,
hyllan där de inte får ligga, för att de inte passar in.

Mina gudabenådade gitarrer har blivit förpassade
till ett ensamt liv i ett tomt,
tyst rum för att de inte passar
att hänga på väggarna i det perfekta hemmet.

Hur många dikter skriver jag nu förtiden?

(jag har skrivit helt fantastiska saker som folk har glömt)

Hur många böcker läser jag nu för tiden?
Böckerna som har upplyst mig så mycket.

Min själsliga död är en tragedi.
Så fort jag vill göra mitt eget så möts jag av förakt.
Känns som att jag bara passar in när jag producerar.

När jag spelar gitarr tröttnar alla,
när jag lyssnar på In Flames,
eller Dream Theater,
eller Finsk musik som påminner mig om min Mormor eller Morfar,
så får jag ett gräl i käften!

Börjar till och med tvivla på att de drömmar jag har lyckats få till är verkliga,
och hur många människor får sina drömmar uppfyllda?
Jag har fått flera av dem uppfyllda!
Sjukt, men sant.

Skall jag konstruera om till planer
som aldrig någonsin kommer att förverkligas!

Så nära,
men hur jag än gör så är de så
förtvivlat långt borta!

Jag har i bästa fall 20 goda år kvar,
av alla miljarder år som finns.
20 år av drömmar som slutar med att
jag aldrig förverkligade någon av dem.

Det gör så jävla ont i mig!

De flesta,
kanske få,
vet vilket tålamod jag har!
Men när tar tålamodet slut?
Kanske snart?

Aldrig!
I helvete!

Viker mig aldrig!