Jag står i lågorna
men smärtan uteblir fantastiskt nog,
kan bara förnimma den,
bara höra den ropa långt ute på sjön,
den förövrigt så mycket tysta och vita.

Ytligheten som närapå snärjde mig,
dog ihjäl ute på sjön igår.

Gud vad han skrek när han fick huggen!
blodet utförde märkliga mönster i den kristallvita snön.

Efteråt hörde jag att bödeln glömt att slipa sin yxa,
och att han till råga på allt var drogad och missade grovt!

Ytligheten upplevde en fantastisk ångest,
lika vacker i sin enkelhet
som just ytligheten kan vara.

Lågorna jag står i gör isen till aska,
men isen smälter ju ej,
även detta är fantastiskt.

Kompisarna försökte rädda honom,
men förgäves,
de hann ej fram,
eller snarare,
de fann honom ej i dimman som gled in över sjön,
trots att han med dödsångest skrek som fan!

Förövrigt gick den tilltänka slakten fint och enligt min instruktion.
Liket dumpades i ett uppsågat hål i den metertjocka isen,
surrad runt anklarna med skifferblock härifrån trakten.

Någon liten virvel i det mörka iskalla vattnet,
lite kallt utspätt blod och bubblor,
sedan bara en ljudlös tystnad.

Sedan gick jag och bödeln tysta hem över isen mot hotellet,
där vi satte oss i baren,
för att fira,
att ytligheten vilade på botten.