Då våra liv separeras en stund
från det krampaktiga grepp
vi tog om varandra för en höst sedan
så vet jag inte riktigt
hur jag blev din
så fullständigt din
Så glada över vad vi fann
där lite för djupt inne i varann
satt saker bakom mig
så fort och så mycket
som jag bara hann
Varje tanke jag haft om de andra
tiden jag förbrukat
männen jag förbannat
och vreden jag kännt
men framför allt lyckan
som även de gett mig
och de snedsteg
jag trots den lyckan gjort
De skulle skuffas in i glömskan
då jag vaknade bredvid dig
Och jag ville vara så glad
så jävla glad
inför dig och våra löften
och aldrig vara svår igen
tung och mörk och kall
nej
Så då natten föll
och du somnat vid mitt bröst
föll tysta tryckta tårar
ner mot den blå dynan
som komprimerad salt vätska
av vem jag egentligen är.