Jag grät idag, när jag tänkte på alla minnen, som får mig att le.
Kommer du ihåg, den där kvällen då du lärde mig poker
och taxen Dina låg i sin sista slummer, i en låda bredvid - som vi senare begravde tillsammans, och du fick hålla min hand för att inte falla samman - i tårar.

Jag minns.

Kommer du ihåg Morfar, när du skulle visa mig hur en optimistjolle fungera och du var jätteoptimist och ramla i, alldeles blöt och med världens största leende?

Jag minns.

Jag minns hur du aldrig riktigt passade in, i andras ögon - men i min värld var du perfekt. Jag minns hur du var den sämsta förloraren ever, hur whisky var det godaste och skämt om bröst och lättklädda damer fick dig att må bra, så bra. I mina ögon, var du den bästa morfarn. Är.

Tack för att jag vet hur jag ska göra - för att skratta, på riktigt.

Jag skriver ikväll för att Julia ville säga godnatt till alla hon älskar, ditt namn var ett utav hennes närmsta hon inte ville somna utan att nämna. Det la tårar, längs med de kinder som liknar dina.

Det gör ont du vet, att skriva - för alla de ord jag har att säga, sa jag aldrig till dig så du fick höra. Tänkte att i morgon, en annan dag ska jag ge dig den bästa gåvan ett barnbarn kan göra - uttala orden vi alla vill höra; jag älskar dig.

Det var släktkalas idag, du är saknad. Vi har slutat sjunga, inte för att vi inte vill - men det är inte det samma när inte du sitter vid vår sida.

Nu ska jag sova. Godnatt världens sämsta förlorare, knäppaste och alldeles finaste - du är den bästa morfar jag någonsin kunnat be om. Och du är så jävla saknad.

/Din Camilla