Det liv vi en dag inte kan leva utan, en vecka med
en utan - obestämd tillvaro
slits mitt i tu
när överlämningen är - nuets faktum.

Jag väljer att inte andas, bänder tills vita stråkar skriker
och blottat hjärta saknar anledning att slå, just nu.

En gång buren, i befruktat sköte
skapade lungor, liv och anledning
nio månader senare.

Vi skaffar inte barn
för att träffa, delta halva livet
när de lära sig hur man gör - för att bli människa.

Ett ständigt "hej då" och en längtan
vi aldrig kommer - kunna kontrollera.
- Vi ses snart, jag saknar dig.
Ord vi lär oss uttala, med uttryckslös stämma. Allt för att dämpa
den ständigt återkommande - ångesten att vara förälder till just våra
egna barn, varannan vecka.

Ett självförtroende, som inte finns i de fotoalbum
vi aldrig kommer komma, att skapa.