Ibland blir jag kylig
och då blir jag rädd
för mig själv

Oftast blir du kyligare,
frostiga ord
regnar likt vassa kristaller,
går i bitar
framför mig,
inuti mig

När jag skär mig
på din iskyla
är det inte smärtan
som skrämmer mig,
utan din likgiltighet
inför den

Och jag brottas
med den del av mig
som vill göra likadant,
stänga av,
tömmas på känsel,
frysa
och bli ihålig,
där allt du säger
faller rakt igenom

Men älskling.

Jag vill inte,
vill inte vara is
och frysa i dina armar

Snälla,
stäng inte av känseln
för jag får frostskador
medan du
drömmer vinterdrömmar






...

Marcus