Solen har gått i moln

igen

Livets domstol

har kallat mig igen

Jag är så trött

på kampen

Kämpar mot rött

vill stå kvar på ljusrampen

Behöver för en gångs skull hjälp

vill inte förändras, inte min egen ondska känna

Försöker tala till mitt inre, säger släpp

vill bitterhetens självömkan bränna

Men trötthetens dilemma

gör det svårt att kämpa

Tvingar mig, mot min vilja, att mer och mer godkänna

att egoismens ”tycka synd om mig själv” smyger sig på som ytterligare en krämpa

Ber till guds hjärta

jag är redo skona mig från mitt hat

Ge mig ett ljusets bud utan smärta

även om det innebär livets slut