Jag har inte rätten att må dåligt
Jag har ett trasigt liv och vandrar med skor
vad jag har är långt ifrån vad en etablerad människa i min ålder ska ha

Med mina levnadsår borde jag äga och ha mer än så
men jag borde vara värd respekt ändå

lägenhet, katt, fästmö, tack för det
men var är jobbet, barnen, körkortet och den stabila ekonomin?
Det försvann med ångesten, dagarna då jag grubblat och försökt bygga upp ett friskt liv

Fallerat gång på gång, någon styrka äger jag för jag har inte gett upp.
Jag drömmer om 9-17 jobbet, barnen och en trygg tillvaro.

Jag är rädd för okända människor, jag är rädd för det sociala livet
Jag vill helst gömma mig

En dag då står jag där frisk och orädd

En dag.