... finns det en hel del
att göra rent praktiskt
men det som mest
tar upp min tid
är de tankar och funderingar
det väcker hos mig ...

Det är inte stort
bara för min son att fylla 17 år
utan så även för mig ...

... Men samtidigt
innebär det faktum
att han blir 17 år
att det bara är 1 år kvar
tills han också är 18 år ...

- Och helt själv 
styra och ställa med sitt liv
utan mitt inflytande får ...

Men lite är det nog också som så
att i motsvarande proportion
till att han närmar sig vuxenlivet
och egen självständighet ...

... så blir det smärtsamt
och obevekligt påtagligt för mig
att tiden går i sig ...

... men att den påverkan tiden 
har inte gör mig speciellt mycket yngre
utan mer allt det onämnbara
känslomässigt betingade
som det innebär med att erkänna 
att det är tvärtom ...

Är inte rädd för att bli äldre
men det är inte någonting
jag allt för ofta vill bli påmind om ...