I
Jorden var ett skal
för dolda gångar

för öppnade brunnslock
ner mot ångan av fukt
och världen av mörker
där allt var en möjlighet:

kistorna med guld
från det förgångna
blinkande ögon från
gångens ännu trängre
mörka förgreningar
det strilande ljuset från
andra öppningar
mot andra människors
trädgårdar och sovrum

och längst där borta
ett torg och en å
en stängd port att öppna
och en möjlighet att se
vardagsstadens butiker
och stadens människor
med mörkrets ögon
och med erfarenheten
av att ha begravts levande
och att ha återkommit.

II
Sådan var jorden

den som gav sitt vatten
när vintern släppte isarna
och vi stod djupt i leran
för att smaka det nya

när vi bar stenarna
till dammar och öar
i gyttjans deltaländer

och lät båtarna få segel
av isärrivna näsdukar
som vi ändå aldrig
skulle vifta med till avsked
vi som var för evigt
och som ingen skulle sakna
när det en gång var dags
fär färden neråt

för nu var våren för alltid
och hamnen vi byggde för alltid

och gyttjan var vatten och jord
sol och döljande sly
för njutningen i att låta
dammarna brista
och sköljas med
i lerans stormflod

och kanske vakna

efter dagar och nätter
i en växande våg

någonstans på Ganges strand
som en snäcka
från havet

III
Jorden var ett träd
som bar sina frukter
i rötternas vita trådar

en oxel på berget
där slånen växte hög
runt Törnrosas hemlighet

och vi knackade på hällarna
som var portar
ner till salarna
med de stängda rummen

IV
En oxel högt ovanför
jordens brusande å

en doft av nypon
och av klänningar
som törnena rivit röda

ett träd som var en mast
som var ett bo för fåglar
med ögon och fjädrar

en vår som var grön
och en sommar i lila