just för stunden vet jag inte alls
vad som är ut och in och rätt och fel
jag tänjer på mina
gränser och låter små saker passera förbi,
även om jag vet att jag inte borde.
för vad som kunde såra en människa för bara några dygn sen,
drog linjerna över gränslandet och efter det
bara svart

för en hand runt en höft
och ett skratt någonstans, kanske mer och mindre genuint än något annat
och hur kan det vara så fel?
är vi gjorda för monogami eller
ska man bara acceptera att man inte kan få allt
i någon och kanske
behöver fler än vad man ursprungligen trodde
för att fylla på det man behöver från olika håll

även om jag önskar att det inte vore så alls så kan jag ju inte annat än undra
vad jag låter pågå bakom stängda tankar om kvällarna och
vad jag säger till er båda är så vitt skilt att jag inte ens
vet vad som är sant själv snart,

och hur vet man egentligen någonsin det?

vad som är imaginärt,
och existerar för att det skapats av förväntningar som vi
vrider på i all oändlighet
tills vi tycker att det skriver vår historia som vi vill se den,
hur fan vill vi se den?