Helt plötsligt en dag
så har allting vänds upp och ner
Jag nyper mig i armen och
tänker att detta måste vara en mardröm
Jag inser snart att det hela är verklighet
Det är då jag befinner mig framför ett stort och svart berg.
Jag vänder mig om för att ta en enklare väg, men där finns det bara en vägg.
Jag känner inte för att gå in i väggen.
Jag har inget val, det blir att klättra uppför berget.
Varje kliv uppför berget känns svårt. Jag tvivlar på mig själv.
Klarar jag detta? Tänk om jag trillar ner?
Jag tittar uppåt men kan inte se toppen på berget.
Ju högre upp jag kommer, ju svårare känns det hela.
Varje steg uppåt kräver tankearbete och man är hela tiden på sin vakt.
Ett felsteg och man faller hårt till marken.
Jag har klättrat en bra bit uppåt och känner mig lugn.
Då kommer den utsträckta handen ifrån ingenstans och
knuffar mig handlöst rakt ner till botten av berget.
Jag suckar och reser mig upp igen och då blir jag knuffad en gång till.
Jag hämtar andan, reser mig upp och blir knuffad en gång till.
Nu börjar mina tårar rinna. Jag reser mig upp och blir knuffad en gång till.
Jag börjar protestera och vill inte vara med om detta.
Jag reser mig upp igen och blir knuffad en gång till.
Denna gång blir jag oerhört arg, samtidigt som mina tårar rinner.
Jag lyckas ta mig upp och hela min kropp värker.
Jag ser det svarta och stora berget framför mig och inser att
det finns bara en väg ut ur det hela.
Jag kastar mig fram till berget och börjar att klättra fort uppför.
Nu spelar det ingen roll längre om jag klarar det eller inte.
Det viktigaste är att överleva och lämna det förflutna bakom mig.
Klättringen uppför är svår och min kropp protesterar.
Jag ser inte bakåt utan jag har mitt mål i sikte.
Det tog lång tid att ta mig uppför berget.
Uppe på berget sjunker jag ner i min vilstol.
Jag blickar bakåt en stund.
Tårarna trillar ner för min kind.
Nu fäster jag blicken framåt, mot en ljus framtid.
Inom mig känner jag glädjen växa!