Gräset smekte dina nakna fötter och solen brände i ditt ansikte. För en enda liten kort stund kändes platsen du var på i livet en smula behaglig och du log av tanken på att kanske snart hitta tillbaka igen. När vinden precis blåst bort din lilla bit av hår som av någon anledning alltid var lockigare än det andra från ditt något solbrända och fräkniga ansikte hördes en smäll. En dörr som slogs igen, hårt, som vanligt. Du satte dig upp samtidigt som en klump av brännande och hemska känslor bildades inuti dig. Leendet du hade på dina blodröda läppar var som bortblåst och den nyss klargröna gräsmattan verkade plötsligt gulare och ledsnare än tidigare. Skratten ekade från alla håll. Från parken, andra hus, från lekplatsen, från den lilla stigen utanför grinden. De hackade på dig, skratten. Fastnade inuti ditt huvud och tvingade dig att tänka igen. Du slet upp en bit gräs samtidigt som en väldigt salt tår lämnade ditt högra öga. Du reste dig upp, sprang in genom altandörren och vidare mot rummet där det var tyst och mörkt. Säkert. Med skratten numera skrikandes i huvudet lyfte du upp det blodröda täcket och gömde dig under det. Stängde ögonen, och andades ut.