vi går till kvarnen
intill ängsladan
där låg huset

Anna stod där för sextio år sedan
med elden och två döttrar

där är bäcken
med de märkliga ödlorna

inga husstenar finns
kvar finns doften av lindblom och fläder
storspovens dova röst
två glasbitar
som bildar ordet ättiksprit

spindelväv trasslar sig
runt Annas huvud
hon talar om en plats av ljus
varje gång säger hon
nu blir det en ny början
det är en stor händelse

hon säger så
till
Gustaf Dahlbergs bror