Skriver brevet i natten när vinden är en viskning till träden och jag är vaken och ser dåets film än en gång, ser och hör en röst som är en bäck och en fors, ser mörkret därute och minns andra nätter, andra dagar, minns vågsvall och en åldrig ek nära havet, den du valt för repet du bar i handen, eken som var din vän och sa nej - nej nej inte nu, inte så, inte när fågeln jag bär i min krona har ett bo där äggen snart skall kläckas, inte så när det är en tid för humlor och när världen är grön och ung och det spänner i bark och märg inte så min vän min vän min vän. Skriver brevet och fast du mänskligt att döma inte kan läsa och fast du flyttat bortom sockengränsen och inte lämnat mig någon ny adress och fast jag var på din begravning och hörde prästen gråta mitt i solens tid skriver jag brevet i natt i natt i natt, skriver om stunden när livet vände dig så du såg rötterna växa ur din egen kropp och du själv bli en ek under den gamlas krona, ett träd en kvinna ett ljus en röst för sagor och dagen få ett ord och repet bli ett nystan av ljus att väva liv med ett nystan i din hand för oändliga mattor av en fortsatt vandring.

Skriver brevet för att du ändå skall läsa, för att du skall veta att jag minns och att havet finns där som alltid förr och att göken gal om våren och att den gamla eken lever och fostrar nya ungar som snart är flygga, skriver för att säga att det är natt nu och att jag minns livet och din röst och att sagan du fick att berätta är ett nystan av ljus i min hand. Skriver för att vandra längs samma stigar, för att vara din vän när du ännu behöver mig, för att vara där kvinnor går i riktning mot en strand med vita stenar, mot en skog av småfolk, mot en hjord av vilda hästar i vila under vandrande nattmoln, mot buskar med hallon med vinbär med krusbär, mot andra möten än ditt för att du flyttat nu, flyttat till ett poste restante där jag inte vet om du ännu hämtar din post, flyttat för att den gamla eken tagit dig i sin krona och gett dig en plats i ett rede och i ett ägg som trasten ruvar tills våren kommer.

Skriver för att säga att livet är ett hav och en natt och en hand att nå, att ordet är en saga om barn som föds och om ögon som möts, om rep som kan bli nystan till vävar i regmbågsfärger, om underbara dagar och om kvällar vid en eld och vid sagor för andra, om nöden i Lund och om en hund och om en jord som är rund, rund för att rulla, för att vara en vinter och en vår, en sommar och en höst. Skriver för att leva vidare, för att skjuta nya skott och bli nya skogar, bli den jag aldrig var och om längtan, längtan mitt i vinbärsbuskarnas rike, mitt i landet nära sjön, mitt i skaran av de som kläckts i apelredet, mitt i Nära, mitt ibland oss alla.

Jag väntar ditt brev när jag släpper mitt eget till nattens fågel och ser den flyga med orden i näbben mot skogen därborta, mot bergen och havet och längre. Väntar ditt svar, väntar ditt skratt, väntar en viskning som den vinden krympt till nu när allt är mörker och allt är ett hjärta och allt är ett hopp och eken står där än, långt långt borta, och ditt nystan ligger i mitt hus och tråden är lång, ännu lång som ett liv eller som två, som tusen och miljarder, och tråden lyser och värmer. Väntar ditt brev.