jag orkar inte hata längre. orkar inte. det är inte det att jag inte längre vill hata. absolut inte. en sådan svikare är jag inte. jag bara orkar inte längre. jag orkar inte ens bli förbannad. varför skulle jag bli det. det är ju ändå ingen som egentligen bryr sig om vad jag tycker. varför skulle jag bli förbannad över att israel bombar barn och kvinnor som de tvingat fly från sitt eget land, att usa torterar människor i frihetens namn och att alla regeringar i världen tycks vilja hålla koll på vad jag och alla andra sysslar med (även om de skriver fina små lagar om personlig integritet). nej, varför skulle jag vara förbannad. det har jag ju inget för. det finns egentligen inte ens någon anledning att vara upprörd över att det dör tusentals av värnpliktiga i ryssland varje år, att homosexualitet fortfarande är belagt med dödsstraff i flera afrikanska och arabiska länder och att en hel bunt svenska feminister allvarligt hävdar att just de är det starka och främsta könet. nej, varför skulle jag bli upprörd. inte jag, inte. sån är inte jag. inte nu längre.

jag blir inte ens särskilt illa till mods när min chef säger upp en hörselskadad kvinna som arbetat på samma plats i tjugofem år för att hon har sagt sanningen lite för högljutt vid fikabordet. jag lyfter knappt ens på ögonbrynen.